Little J

Jag vet knappt vem jag är längre. Eller vem jag vill vara. Vill vara tjejen som är bekymmersfri och som inte bryr sig om vad andra tycker. Som folk anser är kall, rak, ärlig och elak. Det är så mycket lättare att vara elak. Inte släppa in, inte bry sig. Men sanningen är att jag visst bryr mig. Jag är bara rädd. Jag vill inte släppa in. Vill inte riva muren som sakta men säkert byggts upp under mina långa levnadsår. Ibland har den varit svag och någon har tagit sig över. Tagit sig in. Oftast har jag fått ångra det.

Min pojke, min stackars pojke som jag älskar över allt annat. Han har fått se så mycket, känna så mkt, saker han inte kunde drömma om i sina värsta mardrömmar. Jag sänker honom, dränker honom, gör honom mer som mig. Jag såg det igår. Han som aldrig skulle säga något elakt, eller hata någon eller vara medvetet elak. Bara av otänksamhet. Men nu... Sättet han pratade på. Det lät som mig, han lät som mig.

Jag har förstört honom. Gett honom en mörk sida.

Jag skäms.

Så nu vet jag inte om jag ska trycka bort honom innan han förstörs mer, eller hålla kvar.

Jag vill hålla kvar. Jag älskar honom, han är min fasta punkt i livet. Min trygghet och min klippa.

Men jag vill inte att han ska bli förstörd. Att han ska bli en människa full med hat för att hans flickvän har ett hjärta av sten.

Dumma dumma mig. Dumma osammanhängande text som inte ens skulle handla om detta. Dumma dumma idiotiska Little J.