Jag går i princip aldrig in på min statistik för jag tänker att det inte är många som läser. Kanske 10 st ? Men oj... Det är många gånger mer än 10 st..
Vilket gör mig rädd?
Varför läser så många min blogg? Vad är det som är så bra med den?
Triggar den andra? Hjälper den andra? Och isf på vilket sätt??
Jag vill inte vara en dålig förebild eller orsaken till att någon dras ner i denna värld av siffror, ångest, mörker och förstörelse. Kanske till och med död. För ja, svält leder till död.
Vilket i sig känns så hycklande när det kommer från mig.
Jag vill ju fortfarande bli smal, smalare. Jag vill inte gå upp och viktnedgång ger mig lycka.
För nu när jag nått 50 strecket så känner jag att jag insisterar på att jag inte kan vara så fet när jag väger 50.
Det är min safety-zone eller så. 50 kilo ÄR smalt oavsett vad spegeln visar mig.
För jag SER inte att jag är såå smal, men jag har bestämt att siffran bevisar det.
Så visst blir jag glad av att gå ner. Men ibland också rädd för att jag inte ska sluta någon gång.
Och nu har det förstört mitt förhållande. Eller, så klart inte bara detta. Men det har bidragit kan jag tänka mig.
Och är det värt det om min kille nu gör slut med mig för att jag är så insnöad på kalorier och vikt? In & Ut?
Att vara smal, smalare, smalast??
Han kommer fattas mig. Han är inte bara en pojkvän, han är min bästa vän. Han vet ALLT (utom en del av vikttankarna och kaloriintag) men han vet mer än någon annan och det har alltid varit så. Vi var bästa vänner innan vi blev ihop så om vi gör slut kanske jag också förlorar min bästa vän?
Detta skrämmer mig och får mig att lockas till döden. Helt ärligt.
Jag vill svälta tills det inte finns något kvar, eller somna och aldrig mer vakna.
Men jag gör det inte för jag skulle aldrig kunna göra honom så illa. Inte så länge vi är tillsammans och han finns i mitt liv iaf.
Så en bra förebild finner ni inte hos mig. Tyvärr..