Little J

Jag var hos psykologen på neurologiavdelningen idag igen. 

Redan trött i huvudet när jag kom dit och det gick inte så bra. Eller både och. Jag har väldigt bra ordkunskap och kan många svåra ord tyckte han. Man skulle förklara vad dem betyder. Sen så slår det slint ibland och fast jag vet vad det betyder så kan jag för mitt liv inte förklara det. Vilket får mig att känna mig helt dum i huvudet.

Jag kunde inte ens förklara vad 25 gånger 8 blev. Fast jag vet att det är 200. Hur dum får man vara?

Det hela toppade med att började gråta. Jag skäms så otroligt mkt när jag vet att jag kan egentligen, men att jag inte kan ge ett svar för mitt huvud kopplar inte. 

 

Fick huvudvärk och svävade iväg i tankarna. Så dum är jag. 

Jag åkte direkt till gymmet efter och körde ett stenhårt pass så jag nästan svimmade och spydde. Det var obehagligt, men jag tror jag behövde det. För att trötta ut mig och ha något annat att tänka på. 

 

När jag blir nervös eller osäker pratar jag väldigt tyst. När jag var liten ville jag vara osynlig. Inte synas och inte höras för då kunde man inte få skäll eller vara i vägen. Det tog lång tid innan jag vågade säga att jag inte gillade grillkorv, eller risgrynsgröt eller att jag hellre ville ha nuggets i min Happy meal bara för att jag var rädd för att göra fel och få skäll. På kvällarna när mamma följde sina serier som Cityakuten eller 90210 - som jag som 7 år kanske inte  var så intresserad av satt jag oftast där ändå för jag var rädd för att fråga om jag fick göra något annat. Antingen blev hon arg eller så fick jag inte och då blev jag ledsen och då blev hon arg för det. Fast ibland, ibland, ibland kunde jag få sitta i köket och måla eller pärla om jag var tyst. Annars vände hon oftast på det och fick det att verka som att hon inte dög och att jag inte ville sitta där i tvrummet med henne. Det var likadant med att gå och lägga sig. När jag blev äldre och "kunde vara uppe längre" kunde en så enkel sak som att jag ville gå och lägga mig tidigare än henne starta bråk. För då var hon tvungen att gå och lägga sig också eller sitta uppe ensam. Vilket tydligen var en stor grej?

Det är inte lätt att vara fjorton och inte kunna gå och lägga sig när man vill för att man är trött och vill sova tidigt. Faktiskt. Jag avskydde när pappa var borta och jobbade. Hemma varannan helg. Till slut nästan varje. Sen så slutade han pendla. Vilket var en befrielse för mig. Syster hade ju flyttat så det var jag, mamma och hunden. 

Mitt ute i ingenstans. På landet. Där man inte kan ta sig någon vidare stans. 9 km enkel tur med cykeln. 

Inte för att jag åkte bort mkt. Hon kunde ju inte vara ensam liksom. Nu när jag ser tillbaka på det inser jag hur själviskt jag tycker att det var av henne. 

 

Jag kunde lätt gå utan mat en hel dag fast jag var hemma med henne. Hon sket i vilket om hon var på det humöret. Skyllde på att jag kunde fixa något själv om jag var hungrig när hon visste att jag inte ens fick för mig att ta ett glas vatten utan att fråga om det var okej först. 

Jag tänkte inte på det. Jag var ju tjock, hon sa ju det. Är man tjock behöver man inte äta. 

Jag skar mig under denna period också. Fast det blev mer sen när vi flyttade in till stan. Kunde slänga mig in i dörrkarmen eller nypa mig så hårt att det blev stora märken bara för att jag hade vart dum och retat upp henne eller sagt fel sak. Jag är rädd för att göra fel, inte vara bra nog, inte duga. Att för alltid vara otillräcklig.