When you need me i'll come around...
Det är svårt när man ska hålla på att känna saker. Känslor. Kärlek. Hat. Sorg. Lycka.
I somras värkte mitt hjärta så mycket att jag trodde jag skulle gå sönder. Att jag aldrig skulle bli glad igen. Att jag inte skulle kunna känna känslor för någon annan. Inte såna känslor.
Sen dök HAN upp. Mr X. Fångade min uppmärksamhet och lyckades behålla den. Han kämpade på ett tag minsann. Innan jag gick med på att ses utanför gymmet. Sen var det kört.
Jag faller inte lätt men när jag gör det så gör jag det big time. Fick inte mitt sagoslut dock. Inte heller var det som jag tänkt mig, eller han.
Det är svårt när man är i olika platser i livet. När det skiljer så mkt i ålder och siffror fast det inte märks på oss. När vi är tillsammans. Tror att jag kan uppfattas som äldre även om jag ser yngre ut än vad jag är. Han är tvärtom. Känns yngre. Ser iof yngre ut också. Världens finaste...
Vi har tagit det lugnt dock. Han har barn å så. Nu vet jag inte vad som kommer hända. Det är svårt när båda har starka känslor för varandra men det skiljer så mkt på oss. Han är rädd att han ska förstöra mitt liv. Att jag kommer gå miste om så mkt ifall jag är med honom.
Att jag inte kommer kunna leva det livet jag vill med honom.
Vad betyder det då? Han har ju ingen aning om vad jag vill leva för liv?
Eller att han är ganska säker på att han inte kommer vilja ha mer barn. Att jag inte kan ha det så...?
Ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag vill ha barn. Måste man vilja det? Eller jag tycker jättemkt om barn, men själva grejen att vara gravid och föda skrämmer mig. Jag har liksom inte behovet att skaffa barn, jag har det gärna men de måste inte vara mina. Om ni förstår? Men hur ska man förklara det utan att få honom att tro att det är något jag bara säger?
Kärlek är svårt och när det blir svårt trycker jag bort mina känslor och stänger av.
Vet inte vad jag ville komma fram till. Var nog bara tvungen att rensa huvudet lite....
