Då var det dags igen.

Var hemma hos Mr X i måndagskväll. Vi låg bredvid varandra och pratade om allt och inget en bra stund. Känns väldigt naturligt att prata med honom. Man får bra respons också. Han erkänner att han inte alltid kan förstå eller relatera men att han försöker och att han gärna lyssnar ändå och vill liksom sätta sig in i situationen. 
 
Jag har fått tid hos en psykolog nu. Väldigt snart. Han visste att jag skulle till neurologen snart så sa att jag fått tid där och att jag skulle få träffa en psykolog med. Trodde han skulle tycka det var konstigt eller något, men han sa bara "Ja, men J det kanske kan vara bra. Tror du inte det? Få prata om saker liksom". Vilken lättnad det var faktiskt. Vill ju inte att han ska tycka jag är helt knäpp. Frågar han saker är jag ärlig och öppen dock. Känner att det är likabra att lägga korten på bordet så att säga.
 
När vi låg där och pratade så frågade han om ett ärr jag har på armen. Det står ut ganska mkt och är rätt fult. Alla som frågat får svaret att jag rivit mig på nått i stallet. Han tittade på mig och frågade igen. Jag har skärt mig sa jag. Han frågade om det var med flit. Ja sa jag, men inte att det skulle bli så synligt. Han sa att han hade blivit väldigt orolig om hans barn kommit hem med något sådant, men att allas situationer kanske inte såg ut så och att jag var himla fin och bra ändå. 
 
Vi är två barn i våran familj. Min syster som är 5 år äldre än mig. Hon flyttade när jag var fjorton. Det var tufft, men också skönt. Vi kom inte alls så bra överrens. Mamma har alltid försökt att vända oss mot varandra. Säga att vi inte tål varandra eller tycker om varandra. Få oss att bli osams liksom. När man är liten så ser man inte sånt, så vi var ofta osams och bråkade. Samtidigt som vi fanns där för varandra i smyg. När hon inte satte dit mig för något hon gjort. Vet inte varför hon gjorde så? Kanske för att jag var mindre och hon trodde jag skulle komma undan lindrigare? Kanske därför jag hatar när folk ljuger och därför jag hellre är rak och ärlig - ibland kanske till och med lite för rak och ärlig. 
 
Fast hon har fått sin beskärda del hon med. En gång hade hon gjort mackor med sirap på och så hade hon tappat den ena i hallen. Hon försökte torka upp det men fick  inte bort allt och mammas tofflor klibbade fast i golvet. Hon blev jättearg och ifrågasatte min syster om detta - hon ljög om det och blånekade. Vilket gjorde mamma ännu mer rasande. Jag satt i soffan och försökte krypa ihop till en boll medan dem skrek på varandra. Sneglade försiktigt över soffkanten lagom till att mamma släpade min syster i håret genom hallen för att tvinga henne att skura golvet. Jag var 6-7 år då. 
Sen när mamma lugnat sig och inte var arg längre skulle allt det där bara vara glömt och hade aldrig hänt. Det var alltså inget vi pratade om, inte ens jag och min syster. Minns att jag försökte fråga hur det var med henne men öven hon låtsades om som att inget hänt. Så som det skulle vara och så som man skulle göra. Som om det var det mest normala i hela världen. 
 

Förkyld.

Åkt på världens förkylning. Så denna veckan har jag tränat ett pass. ETT endaste ynka litet pass. Ej okej... Eller?

Det känns inte okej och jag får ångest men samtidigt orkar jag inte träna. Finns liksom ingen energi för det just nu... Plus att mitt huvud spränger så fort jag går en liten bit bara. Buhu....

Haha, vad jag klagar! Men nu vet ni varför jag uppdaterat så dåligt! :*


High on life.. :)

Så glad! Hemkommen från mr X nu. Vi har legat och pratat om allt och ingenting hur länge som helst... Befinner mig i ett härligt lyckorus nu ^^ Lovely life!


Fredag

Det har vart en ganska fin dag. Trots att det vart mkt mat som jag inte ens planerat att äta. Men magen är platt och värkfri än så länge. Har lovat S att skärpa till mig ordentligt denna veckan. Tycker det går ganska bra iaf....

Mr X hejar glatt på mig och stöttar också. Så det är skönt. :)

Mindre skönt är kommentarer om min kropp. Fortfarande känsligt ämne. Inte från alla men många. Som tex;
En kompis ska låna min skjorta. Tar på sig den och säger "Den va ju inte så stor, hur kan du ha den?"
(Det är en 34). Jag högg tillbaka att "ursäkta, men så stor är jag faktiskt inte." För jag kan ha den och har haft den sen jag var 16. Sjukt irriterande. Men bra att jag sa ifrån trots att jag inte fick något svar mer än ett fnys och himlande ögon. Men men... Ska inte klaga!

Haft en mysig kväll med tacos och film. Två kompisar :)

Nu ska jag sova! Svarar på kommentarer så fort jag har datorn!


Högst upp i trappan.

 
Finaste TicTacToe föreslog att jag kunde skriva av mig i min blogg om saker som hänt. Det kanske skulle vara en bra start.. Innan jag får chansen (vågar ta steget) att prata med någon. Det är svårt att hitta orden dock. Vart börjar man? Vad kan man skriva utan att göra någon upprörd? Sen tänker jag att man får välja själv om man vill läsa eller inte, men att jag givetvis är öppen för reflektioner och liknande, dock inte något "tycka-synd-om" för det är inte det jag är ute efter. Jag vill kunna få detta processerat och bearbetat så att jag skulle kunna gå vidare. 
 
Idag när jag var och tränade uppstod en "situation". Min vän och S stod och skämtade. S är min PT/Chef. S sa sedan en sak till min vän som hon trodde va ett skämt och blev så arg. Stämningen blev spänd och jag likaså. Det satt i under första halvan av passet dessutom. Jag var spänd och blev genast på min vakt. Höll liksom koll på vart de befann sig och vad som hände runt omkring fast det inte ens var något att oroa sig över. 
 
När jag var liten satt jag ofta på näst översta trappsteget på övervåningen. Där syntes jag inte för det var de enda trappsteget som inte var "öppet", men jag hade koll på läget. Hörde vart hon befann sig och vad hon gjorde. Kunde sitta där i timmar. Oftast satte jag mig där för att jag skulle ta mod till mig och fråga om jag fick ringa en vän. Jag vågade sällan fråga. Kände att det inte var värt risken att göra henne irriterad, besvärad eller upprörd. 
 

Jag har berättat detta en gång för henne under ett gräl. Men så hade det aldrig vart för så skulle hon aldrig göra. Hon som gjort allt för oss barn och offrat allt sitt för våran skull. 
Mm.. Eller hur. Att ens ha mage att säga så, fast i hennes värld är det så det har varit. Att hon är martyren som offrat allt hon haft och alla sina vänner för sina barns skull. Det är roligt att det kan vara så. Att någon som slängt ut sina barn, kallat sina barn så fula saker, önskat livet ur sina barn ändå kan stå och ärligt mena att de offrat allt för dem. Jag mår illa. 

Att kliva in genom dörren...

 
"Kan ni ens försöka föreställa er hur det är för ett barn att kliva innanför sin egen ytterdörr med en klump i magen och radarn på högsta hugg. Att det första man gör är att känna av stämningen som hänger i luften innan man vågar andas ut och kliva in - om man kan andas ut." Så sa föreläsaren till oss i helgen.
 
Ja. Jag behöver inte försöka, jag vet den så väl. Den känslan och jag är välbekanta och sitter fortfarande i många gånger jag ska kliva in hos mina föräldrar eller till och med hos någon okänd, ibland även hos mina närmaste. Hur man försöker läsa av situationen och lista ut vad som väntar på andra sidan dörren innan man ens öppnat den. Hur man omedvetet drar ett djupt andetag när man ska trycka ner handtaget. Tankarna går på högvarv och hjärtat dunkar. Ja.. Den känslan vet jag så väl. 
 
Jag tänkte att oj. Detta var ett misstag att gå på denna föreläsning. Alldeles för personlig och tung. Jag gick med C som genast kände av min sinnesstämning och tog min hand lite diskret för att visa att han fanns där som stöd. Han vet mycket men långt ifrån allt, men det gjorde det hela lättare. Var en bra grupp och ingen tittade snett när jag inte längre kunde hålla tårarna inne utan de tyst rann ner för mina kinder. Det handlade om barn som lever eller växt upp i missbrukarfamiljer. Det var inte bara alkohol eller övergrepp men också barn med en psykiskt sjuk förälder eller med mycket bråk och agressivitet. Alltså inte bara det typiska vanliga man tänker sig som form av missbruk. 
Jag har aldrig tänkt på det så innan. Skulle jag vara ett sådant barn? Jag vet inte, men det var många senarion och situationer som var alldeles för välbekanta. Det gjorde ont i mig. Det gör ont i mig. Jag måste få ut det. Jag måste våga ta steget och prata med någon. Det kommer äta upp mig från insidan annars. Förgöra mig. Jag kommer inte kunna bli helt frisk förrän det lilla barnet inom mig fått sin röst hörd. Det har aldrig varit så glasklart innan som nu. 
 
Saken är den att jag känner mig löjlig. Vadå jag? Skulle jag haft det svårt? Jobbigt? Värre än någon annan? Båda mina föräldrar förnekar att något "jobbigt, otäckt, hemskt, eller ärrande" någonsin hänt under vår barndom. Varken för mig eller mitt syskon. Ändå minns jag så många saker och tillfällen. Så många känslor.
Hur jag aldrig velat ta hem vänner eller hur jag som liten hellre läste böcker istället för att leka för läste man var man tyst och om man var tyst kunde man inte störa eller göra fel om det var en sådan dag. 
En gång försökte min mor be om ursäkt genom att säga "Det var inte jag, det var inte mitt fel, det var min sjukdom." "Jag har inte gjort detta medvetet, det är mitt dåliga mående". Hon har ingen diagnos. Även om hon hade haft det, hur kan man ens tänka tanken på att säga en sån sak? Det var inte jag? 
Hon har fel på sköldkörteln, men betyder det att man får bete sig hur som helst? 
 
Okej. Nu blev det längre och mer personligt än jag tänkt så jag slutar här. En eloge för dem som orkar läsa mitt babbel. Kanske tar bort det sen. Får se. 
 
 

Jag vill så mkt men orkar så lite.

Jag har tusen saker jag vill göra, borde göra, måste göra. Men orken till att förverkliga det finns inte.

Som igår struntade jag i mitt sista träningspass. Jag kunde inte förmå mig att resa mig från vardagsrumsgolvet. Jag orkade inte. Så messade till C & A och frågade om jag skulle träna eller inte. Båda sa nej att det var bättre för mig att ta det lugnt. Det är skönt när jag kan göra så för det är som att jag måste ha en bekräftelse på att det är okej att vila - annars tänker jag att jag gör det av lathet bara.... Inte bra.

Börjar känna av att jag tagit mina pills som jag ska nu dock. Tror jag. För denna dagen känns lite lättare än så länge. Lite mera ljus och skinande.

Saknar mr X. Jag tycker om honom så himla mycket. Trots åldern. Det som oroar mig är lite vad de andra ska tycka. Men typ alla vet vem han är redan då mina vänner tränar med mig på samma gym som honom. Fast mest för barnen. Dem är hur söta som helst verkligen! Men tänk om dem ser mig som någon som kommer och tar deras pappa? Eller som kommer och förstör? Vill inte leka någons mamma heller för den delen men tänk om dem tror det så blir det jättedumt? Ojoj...
Måste sluta vara så negativ!


Träna träna träna...

Mitt knä är sådär.
Fick låna knäskydd idag. Som egentligen är armbågsskydd. Dubbla fick jag använda. Pinsamt....
"Jamen du kan väl likaväl ta ett sugrör och böja till som skydd?"
Tack för den x) Nee.. Fattade skämtet. Ibland har jag lättare för vikt-skämten numera... Ibland.

Ska sova nu. Försöka skriva ett vettigt inlägg imorn! Puss!!


Pang på bara!

Har frågat säkert tusen gånger.
"Är det något mellan dig (mitt x) och ...?"
"Nej.. Det är det inte.."
"Men säg det isåfall, lova att vara ärlig mot mig.."
"Jaja.. Men det är väl klart.."

Frågat flera gånger. Sen så idag. När jag och han ska åka bort i helgen så kommer det. "Jag och .... Har bestämt att vi ska börja dejta."

Det jag väntat på. Blev så arg på att han ljugit för mig. Flera gånger. Rakt i ansiktet. Idiot.
Kändes ändå skönt att jag blev arg och ledsen för det och inte för att han träffat henne. Tjejen jag trodde att han höll på med medan vi var ihop.

Kanske har med mr X att göra... Känner inga "kärleks-känslor" med C längre. Men ja, det gör jag med mr X. Faktiskt.... Helt galet. Har varit "kär-kär" på riktigt helt seriöst galet kär 1 gång innan. I mitt ex.. Så att jag känner såhär tar jag ändå som ett bra tecken. Han får mig må så himla bra.
Haha... Fast han är äldre, eller så. Inte för det spelar roll egentligen... Eller?
Det märks inte på oss.... Åh...
Saknar honom nu när jag tänker på honom. Så fin....


Mitt knä.

Mitt knä har börjat säga ifrån. Alltså ska jag inte springa/gå denna veckan. Fick hoppa över sista passet igår dessutom och hoppade över morgonpasset idag.
Får se hur jag gör ikväll.

Spy spy spy. Kan sammanfatta mina dagar. Fy fan. Så vidrig. Nya tag gäller nu. Ej okej att ha det så här.

På väg för att träffa en kompis och sen jobb. Sen får vi se vad dagen för med sig.

Hur har ni det?


Klockan är fyra och jag är vaken igen.

Tredje natten i rad som jag är vaken klockan fyra. Suck. Denna gången för att nått fyllo ringde. Som jag inte ens känner. Idiot.

Jag har inte velat skriva för jag skäms. Jag har hetsat och spytt tre gånger denna vecka. Tre gånger! Sjukt. Så jävla äcklig är jag.

Var irriterad på min syster för att hon alltid ska sno mina planer och drömmar och göra dem till sina plus att hon tyckte att jag slösat bort två år på att läsa det jag läser till. Tack.

Så skulle jag till Ica. Köpa frukt för att UNVIKA en hets. Gick ju bra. 19.90 för en ben&jerrys. 9.90 för kladdkaka & brie. Allt hamnade i min mage. Det konstiga är att de brukar bara vara gott en stund när man hetsar. Bara de allra första sen trycker jag i mig för att trycka i mig typ. Men denna gången "njöt" jag hela tiden. Sen spydde jag så mkt och länge att mina halsmandlar var så svullna att dem nästan såg ut som en enda enorm jättedubbelhaka.

Måste sluta. Måste.
Ikväll kan jag inte hetsa. Då ska jag träffa mr X. Så får jag se till att inte ha mat hemma eller nått? Bara det allra viktigaste? Jag har slutat förr och jag ska göra det igen. Inte förstöra min kropp och min träning. I helvete heller.

Ska svara på era fina kommentarer också! Ska bara få ork att starta datorn som jag fått för mig är så otroligt jobbigt...?!

Puss på era alla fina hallontoppar!


Börjar få koll på det här...

Passet var inställt idag. Så sprang/PW varvat i en timme.. Kom 9,5 km. Ganska okej eller? Kändes helt okej faktiskt!

Kanske börjar få lite koll på det här med att springa... Inte för jag är bra eller snabb eller så. Men det är ganska roligt faktiskt... :)

Man kan koppla av och bara fokusera på att springa. Lyssna på musik.


Fler än jag?

Varje gång (i princip) som jag äter mat så börjar jag att frysa. Jättemkt. Får gåshud, kalla händer och fötter... Varför?

Är det fler som får det?


Trött & hungrig..

Idag är en sån dag när jag skulle kunna äta hur mkt som helst. Blir inte mätt.
Men jag ska inte äta hur mkt som helst. Inte överstiga min planering och inte hetsa.

Klar fördel med att bo hos morfar för tillfället.. Kan ju inte hetsa här liksom...


Bra uppdate!

Det går bra för mig och bloggen känner jag....

Vart så mkt i mitt liv just nu. Har en tenta på fredag dessutom som jag inte ens läst lite på. Får panik men orkar inte tänka. Gräver ner mig i träning istället.

Sprang/PW I en och en halv timme imorses. Sen ett core pass och sen styrka ikväll. Hann runt 14 km, nästan 15 tror jag? Kommer inte ihåg nu bara för det.... Suck...

Fått hem casein och proteinpulver också. Härligt !! :D

Imorn är de första passet 06.15 så ska sova snart.


Omringad av fara.

Igår var jag med vänner. Sen smet jag därifrån och en kvart senare satt jag på golvet hemma omringad av glass, kakor, sprutgrädde, snacks och bara tryckte i mig tills jag fick krypa till toaletten. Behövde inte ens stoppa fingrarna i halsen.

Sen grät jag. Blev arg på mig själv och satte mig i soffan. Mr X hörde av sig och frågade om han fick komma förbi för han trodde jag behövde slippa vara ensam. Så han kom. Så underbar. Hur kunde han veta liksom?
Jag tycker om denna man mer och mer.

Nu ska jag ta nya tag. Inte spy.


Fatso.

Måste sluta äta kakor. Överätit på kakor och nötter. Äckligast i världen är jag.


No pain, no gain.

Idag kom C med frukost. Sallad. Så var väl mest brunch... Gulligt. Han la armarna runt mig och höll om mig medan jag grät. Som vanligt när vi ses känns det som. Han är bra på att ta det dock och nästan den enda jag kan gråta inför utan att känna mig dum.
Just nu har jag tagit på mig rollen som den starka & hårda i familjen. Den som bär alla andra och tröstar. På gott och ont.

Var på gymmet mellan 11-16 idag. Galet!! Tränade inte heela tiden dock. Jag och min PT kollade på lite utbildningar. Han är även min chef och jag kanske ska få börja hålla i pass på gymmet. Core.
Bästa nyheten på länge!!!

Var på Bio med A idag. Killkompis. Kollade på berättelsen om Pi. Så fin. Underbar! Sen åt vi pizza.. (Sallad) med några andra vänner och så var de filmmys. Jag och M somnade mot A och vaknade nyss... Haha..
Han är en väldigt fin vän han med. Lyssnar alltid och finns alltid till hands. M också. Ibland har man tur. Fast M kan jag inte riktigt öppna mig med. Vi har inte samma band som jag och A.

Nu måste jag sova! Ska svara på kommentarer och komma på ett smarrigt recept till Linneas januariutmaning :D


Ett leende på läpparna :)

Var trött och slö idag. Träna var tungt och en kompis började bråka.
Helt utan egentlig anledning kläcker hon
"Det är faktiskt inte bara du som kan ha det jobbigt."
Nee. Det har jag aldrig sagt heller.
Fråga inte vad som händer i mitt liv då? Eller berätta vad som tynger dig när jag frågar dig?
Jag kan inte läsa tankar och har aldrig sagt att bara jag kan ha det jobbigt. Finns ALLTID någon som har det värre.

Men samtidigt kanske det är lite skillnad på att det är jobbigt med en tenta och att förlorat sina föräldrars kontakt, sin hund, mormor på sjukhus, flyttat in hoa morfar för att ta hand om honom, hinna stallet alltid ensam varje dag och gå på antibiotika - och ja... Jag har också tenta nästa vecka. På 10 hp.

Nej nu sjönk jag lågt. Förlåt mig. Måste ventilera bara.

Spenderade kvällen med Mr X. Helt underbart! Bara myste i soffan men det var alldeles lagom för trötta & sjuka mig idag. Plus att han är så fin. Så himla fin.
"Jag älskar din ömhet." Sa han idag.. Fina kille... Är jag så öm då? Känner mig mest hård och kall.
Kommer somna med ett leende på läpparna :-)


Tji fick jag!

Legat vaken hela natten. UVI har bestämt sig för att hälsa på.. Fan. Så får strunta i att träna. Eller på morgonen iallafall...


2013.

Hej 2013, jag tar emot dig med öppna armar och en dröm om att du kommer bli tusen gånger bättre än din föregångare. Att du kommer med ljus och hopp. Lycka och styrka.

Detta året vill jag utvecklas, ta mig framåt och uppåt. Bli så bra som jag kan. Jag vill bli nöjd med mig själv eller iallafall acceptera att detta är min kropp och så här ser den ut.

Jag hade en sån underbar nyår. Festade med vänner hela kvällen. Stod i centrum bland både tjejer och killar utan att ens försöka så mkt. Skrattade, dansade och hade kul som bara den!
Mitt i natten gick jag hem till Mr X.. Vi kysstes länge och han bjöd upp till en liten dans i vardagsrummet.. Det hela var som taget ur en film faktiskt..
Känns som en dröm när jag tänker på det. Sen sov jag där..

Så himla fin är han.


RSS 2.0