"Kan ni ens försöka föreställa er hur det är för ett barn att kliva innanför sin egen ytterdörr med en klump i magen och radarn på högsta hugg. Att det första man gör är att känna av stämningen som hänger i luften innan man vågar andas ut och kliva in - om man kan andas ut." Så sa föreläsaren till oss i helgen.
Ja. Jag behöver inte försöka, jag vet den så väl. Den känslan och jag är välbekanta och sitter fortfarande i många gånger jag ska kliva in hos mina föräldrar eller till och med hos någon okänd, ibland även hos mina närmaste. Hur man försöker läsa av situationen och lista ut vad som väntar på andra sidan dörren innan man ens öppnat den. Hur man omedvetet drar ett djupt andetag när man ska trycka ner handtaget. Tankarna går på högvarv och hjärtat dunkar. Ja.. Den känslan vet jag så väl.
Jag tänkte att oj. Detta var ett misstag att gå på denna föreläsning. Alldeles för personlig och tung. Jag gick med C som genast kände av min sinnesstämning och tog min hand lite diskret för att visa att han fanns där som stöd. Han vet mycket men långt ifrån allt, men det gjorde det hela lättare. Var en bra grupp och ingen tittade snett när jag inte längre kunde hålla tårarna inne utan de tyst rann ner för mina kinder. Det handlade om barn som lever eller växt upp i missbrukarfamiljer. Det var inte bara alkohol eller övergrepp men också barn med en psykiskt sjuk förälder eller med mycket bråk och agressivitet. Alltså inte bara det typiska vanliga man tänker sig som form av missbruk.
Jag har aldrig tänkt på det så innan. Skulle jag vara ett sådant barn? Jag vet inte, men det var många senarion och situationer som var alldeles för välbekanta. Det gjorde ont i mig. Det gör ont i mig. Jag måste få ut det. Jag måste våga ta steget och prata med någon. Det kommer äta upp mig från insidan annars. Förgöra mig. Jag kommer inte kunna bli helt frisk förrän det lilla barnet inom mig fått sin röst hörd. Det har aldrig varit så glasklart innan som nu.
Saken är den att jag känner mig löjlig. Vadå jag? Skulle jag haft det svårt? Jobbigt? Värre än någon annan? Båda mina föräldrar förnekar att något "jobbigt, otäckt, hemskt, eller ärrande" någonsin hänt under vår barndom. Varken för mig eller mitt syskon. Ändå minns jag så många saker och tillfällen. Så många känslor.
Hur jag aldrig velat ta hem vänner eller hur jag som liten hellre läste böcker istället för att leka för läste man var man tyst och om man var tyst kunde man inte störa eller göra fel om det var en sådan dag.
En gång försökte min mor be om ursäkt genom att säga "Det var inte jag, det var inte mitt fel, det var min sjukdom." "Jag har inte gjort detta medvetet, det är mitt dåliga mående". Hon har ingen diagnos. Även om hon hade haft det, hur kan man ens tänka tanken på att säga en sån sak? Det var inte jag?
Hon har fel på sköldkörteln, men betyder det att man får bete sig hur som helst?
Okej. Nu blev det längre och mer personligt än jag tänkt så jag slutar här. En eloge för dem som orkar läsa mitt babbel. Kanske tar bort det sen. Får se.
