Var hemma hos Mr X i måndagskväll. Vi låg bredvid varandra och pratade om allt och inget en bra stund. Känns väldigt naturligt att prata med honom. Man får bra respons också. Han erkänner att han inte alltid kan förstå eller relatera men att han försöker och att han gärna lyssnar ändå och vill liksom sätta sig in i situationen.
Jag har fått tid hos en psykolog nu. Väldigt snart. Han visste att jag skulle till neurologen snart så sa att jag fått tid där och att jag skulle få träffa en psykolog med. Trodde han skulle tycka det var konstigt eller något, men han sa bara "Ja, men J det kanske kan vara bra. Tror du inte det? Få prata om saker liksom". Vilken lättnad det var faktiskt. Vill ju inte att han ska tycka jag är helt knäpp. Frågar han saker är jag ärlig och öppen dock. Känner att det är likabra att lägga korten på bordet så att säga.
När vi låg där och pratade så frågade han om ett ärr jag har på armen. Det står ut ganska mkt och är rätt fult. Alla som frågat får svaret att jag rivit mig på nått i stallet. Han tittade på mig och frågade igen. Jag har skärt mig sa jag. Han frågade om det var med flit. Ja sa jag, men inte att det skulle bli så synligt. Han sa att han hade blivit väldigt orolig om hans barn kommit hem med något sådant, men att allas situationer kanske inte såg ut så och att jag var himla fin och bra ändå.
Vi är två barn i våran familj. Min syster som är 5 år äldre än mig. Hon flyttade när jag var fjorton. Det var tufft, men också skönt. Vi kom inte alls så bra överrens. Mamma har alltid försökt att vända oss mot varandra. Säga att vi inte tål varandra eller tycker om varandra. Få oss att bli osams liksom. När man är liten så ser man inte sånt, så vi var ofta osams och bråkade. Samtidigt som vi fanns där för varandra i smyg. När hon inte satte dit mig för något hon gjort. Vet inte varför hon gjorde så? Kanske för att jag var mindre och hon trodde jag skulle komma undan lindrigare? Kanske därför jag hatar när folk ljuger och därför jag hellre är rak och ärlig - ibland kanske till och med lite för rak och ärlig.
Fast hon har fått sin beskärda del hon med. En gång hade hon gjort mackor med sirap på och så hade hon tappat den ena i hallen. Hon försökte torka upp det men fick inte bort allt och mammas tofflor klibbade fast i golvet. Hon blev jättearg och ifrågasatte min syster om detta - hon ljög om det och blånekade. Vilket gjorde mamma ännu mer rasande. Jag satt i soffan och försökte krypa ihop till en boll medan dem skrek på varandra. Sneglade försiktigt över soffkanten lagom till att mamma släpade min syster i håret genom hallen för att tvinga henne att skura golvet. Jag var 6-7 år då.
Sen när mamma lugnat sig och inte var arg längre skulle allt det där bara vara glömt och hade aldrig hänt. Det var alltså inget vi pratade om, inte ens jag och min syster. Minns att jag försökte fråga hur det var med henne men öven hon låtsades om som att inget hänt. Så som det skulle vara och så som man skulle göra. Som om det var det mest normala i hela världen.
