When you need me i'll come around...
Det är svårt när man ska hålla på att känna saker. Känslor. Kärlek. Hat. Sorg. Lycka.
I somras värkte mitt hjärta så mycket att jag trodde jag skulle gå sönder. Att jag aldrig skulle bli glad igen. Att jag inte skulle kunna känna känslor för någon annan. Inte såna känslor.
Sen dök HAN upp. Mr X. Fångade min uppmärksamhet och lyckades behålla den. Han kämpade på ett tag minsann. Innan jag gick med på att ses utanför gymmet. Sen var det kört.
Jag faller inte lätt men när jag gör det så gör jag det big time. Fick inte mitt sagoslut dock. Inte heller var det som jag tänkt mig, eller han.
Det är svårt när man är i olika platser i livet. När det skiljer så mkt i ålder och siffror fast det inte märks på oss. När vi är tillsammans. Tror att jag kan uppfattas som äldre även om jag ser yngre ut än vad jag är. Han är tvärtom. Känns yngre. Ser iof yngre ut också. Världens finaste...
Vi har tagit det lugnt dock. Han har barn å så. Nu vet jag inte vad som kommer hända. Det är svårt när båda har starka känslor för varandra men det skiljer så mkt på oss. Han är rädd att han ska förstöra mitt liv. Att jag kommer gå miste om så mkt ifall jag är med honom.
Att jag inte kommer kunna leva det livet jag vill med honom.
Vad betyder det då? Han har ju ingen aning om vad jag vill leva för liv?
Eller att han är ganska säker på att han inte kommer vilja ha mer barn. Att jag inte kan ha det så...?
Ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag vill ha barn. Måste man vilja det? Eller jag tycker jättemkt om barn, men själva grejen att vara gravid och föda skrämmer mig. Jag har liksom inte behovet att skaffa barn, jag har det gärna men de måste inte vara mina. Om ni förstår? Men hur ska man förklara det utan att få honom att tro att det är något jag bara säger?
Kärlek är svårt och när det blir svårt trycker jag bort mina känslor och stänger av.
Vet inte vad jag ville komma fram till. Var nog bara tvungen att rensa huvudet lite....
How to be brave...
Jag har vart orolig hela dagen. Träna eller inte? Tänk om jag kollapsar? Igen?
Sen så sköt jag tankarna åt sidan och bytte om till gymkläder. Jag skakade och var orolig de första övningarna, det tänker jag erkänna.. Sen släppte det och det kändes väldigt bra. :) Blir väldigt trött efter dock... Men nu har jag ätit massa nötter. Då menar jag mycket nötter. Dumt kanske, men gott..
Imorgon ska jag till sjukhuset och få svar på testerna jag gjort hos psykologen. Ska ta upp min kollaps, måste våga. Jag är bara rädd att jag ska bli avfärdad där med..
Ska sova nu för jag jobbar 08 imorn.. Godnatt <3
Rädd?
Har jag blivit rädd för att träna?
Jag tränade igår och kände att jag inte var hundra bra. Imorses kändes det som jag hade vätskebrist och huvudet värkte så jag låg kvar och missade träningen.
Jag är faktiskt rädd att de ska hända igen. Samtidigt som jag är rädd för hur mkt jag kommer lägga på mig när jag äter så här mkt och inte tränar....
Det känns som ni tvivlar...
Spenderat dagen med min syster.
Ringde ner till vårdcentralen och sa allt som ambulansföraren sagt till mig att säga. Säger att jag fortfarande känner mig matt och lätt yrsel. Får ett ganska snäsigt svar att det minsann inte är vanligt att personer i min ålder får krampanfall och att jag borde vänta några dagar för att se om det händer igen innan jag får en tid.
Jaha? Men hörde hon inte delen att jag blev helt blå? Eller att jag skakade okontrollerat på golvet i ett kök på gymmet i nästan en timme? Att ambulansföraren och sköterskan som var där igår pratade om kaliumbrist som är farligt för hjärtat? (så brist var vanligt om man spydde tydligen.....)
Min syster tar luren och kräver en tid till mig. Då får jag helt plötsligt en tid.
Kommer dit, en dansk barsk tant tar emot mig. Låter arg redan när hon hälsar. (säkert hennes sätt att tala).
Jag förklarar vad som hänt från början till slut. Hon tar tag i mina händer och frågar argt Varför ser dina fingrar ut såhär?! svarar att det är för att jag biter på dem.. "Jaha? Är du kannibal eller?!" - va? vad har det med mitt krampanfall att göra?!
Får ta blodprover iaf. Usch och fy.
Sen får jag skäll för att jag äter proteinpulver. Att jag som lever på en balanserad kost inte behöver det. Eftersom jag inte ens tränar på en proffessionell nivå. Då hade jag ändå sagt hur mkt jag tränade.
Vad vet hon om det sa jag då? Att hon inte hade någon aning om vad jag åt eller inte och hur mycket jag tränade eller vad min kropp behövde. Var riktigt sur vid det här laget men försökte bita ihop.
Hon backar tillbaka och säger att jag får vänta några dagar på svaren men att det inte är något farligt för både mitt hjärta och mina lungor ser jättebra ut. Hallå.... Jag sitter med vinterjacka på mig och du har inte kollat... HUR KAN DU ENS UTTALA DIG OM DET DÅ?
Känns som jag bara inbillar mig att det är farligt då. Eller att jag måste tagga ner.
Min tränare blev så arg på läkaren. Hans fru med. Dem är mina chefer också och vi har jättebra relation.
Hon bokade av mig på alla pass några dagar framåt. Så nu kan jag inte träna. Kanske likabra.
Sen har de ringt och haft koll på min mat idag. Jobbigt men jag uppskattar ändå att de tar sig tid och att de bryr sig. Det är guld värt... <3
Jag trodde att jag skulle bli inlagd igår eller att jag kanske till och med skulle dö ett tag där när det var som värst. Jag var rädd. Riktigt innerligt rädd.
Idag känns det som jag försöker förtränga det. Att jag försöker göra nya planer för att gå ner i vikt för jag är tjock. Ändå köpte jag ganska mycket nötter att ta med till jobbet idag.
Sen kom en kille fram till mig. HAn som brukar kalla mig Fatboy. Så klämde han på min mage och utbrister:
Vad fan är det här? Du har ju lagt på dig. Du behöver träna mer, inte okej. Jag gillade bättre när det inte fanns nått att ta i på dig.
Döda mig. Jag ska vila och äta upp mig några dagar enligt order från ambulanskillen.
Du har lagt på dig och behöver träna mer säger en. Där raserades min kämparkraft. Jag som redan är fet behöver väl inte äta upp mig heller??
Men jag är rädd. Tänk om det händer igen? Eller blir värre?
Jag vet inte vad jag ska göra.
Är man inte rädd om sig faller man tillslut.
I torsdags åt jag pizza och på fredagsen pommes. Sen på natten till lördag spydde jag. Inte av egen vilja.
Jag tror att min mage inte tålde maten. Äter i princip aldrig sånt längre. Inte så mkt iaf.. Eller ofta. Det var första gången sen innan jul när jag tänker efter.
Hur som helst. Kände mig bakis när jag vaknade dagen efter. Mådde inte alls bra. Åkte ändå till gymmet för att träna, hade lovat ju.. Tränade mitt pass och mådde skitdåligt. Så åkte hem efter det och låg i soffan hela resten av dagen. Mådde illa och kände mig yr.
Lade mig tidigt och sov lääänge idag. Gick upp, badade och lite sånt. Sen så svimmade jag nästan. Tryckte bort känslan. Gjorde en smootihe på äpple, havremjölk och kanel och en bar. Sen så låg jag i soffan tills jag skulle till gymmet. Tog en bar en stund innan, kände mig ganska allert. Gick dit, cyklade en stund. 45 min.
Efter det skulle jag köra ben innan mitt pass. Kände att jag började frysa. Inte så ovanligt att jag gör det när jag tränar. Tog på mig min tröja och fortsatte. Kände att jag bara blev kallare och kallare. Mitt i övningen börjar jag skaka för det är så kallt och jag skakar tänder. Går in på toaletten och ser att jag är blå i ansiktet. Läpparna är ganska mörkt blå och ansiktet har en konstig färg.
Blir rädd och går mot fiket. Börjar skaka jättemkt. Ringer C. Första numret på mobilen. Gymmet var obemmanat dessutom. Skulle strax öppna dock. Fick lägga på luren för jag kunde inte hålla i telefonen. Min tränare kom för att öppna gymmet och så fick han syn på mig och tog hand om mig. Fick gå in och lägga mig bakom disken med benen högt upp. Krampade i hela kroppen och skakade. Det var jätteobehagligt. Låg där nästan en timme.
Imorgon så är det vårdcentralen och blodprov som gäller. Ingen träning på några dagar och jag skulle "äta upp mig" sa ambulansföraren som lyckligtvis befann sig på plats.
Snacka om Wake-up call. Hoppas jag iaf. För när jag kom hem så kunde jag inte sluta tänka på att jag inte skulle äta mer ikväll för jag ätit för mkt redan (?!) Sen så kom några vänner förbi med mat och snacks. Så omtänksamt. Så ja, jag åt iaf... Ganska väldigt mycket. Försöker intala mig att det är okej och precis vad jag behöver. Speciellt efter vad som precis hänt.
Något jag borde ta upp med psykologen nästa träff kanske?
Äkta vänner vet mer än man tror.
Jag var hos två väldigt fina vänner i torsdags. Sov över där tills i fredags.
Vi kan prata om allt verkligen och stöttar varandra väldigt mycket. När jag kom dit var jag nervös över maten. Brukar bli så mycket onödigt och onyttigt för vi ska alltid mysa och "lyxa" till det.. Jag hade dock slarvat på onsdagen och visste att jag var tvungen att skärpa mig på torsdagen. Min PT var inte glad och han va redan lite frustrerad över att jag lagt in ett extra pass dagen innan fast både han och jag visste att jag inte orkade det egentligen.
Vi skulle ut och äta på kvällen. Jag och den tjejen jag är närmast var själva en stund på dagen och vi skulle äta lunch. Men så ville inte hon det för vi skulle äta på kvällen och då var det onödigt att äta mat två gånger. Kände mig som värsta tjatkärringen som ville insistera på riktig mat eller iaf något. Gärna sallad.
Försökte nog intala både mig och henne att jag behövde äta innan kvällen. Slutade med att vi köpte kakor. Som vi åt mycket av. Varför äta både mat och kakor när man bara kan äta kakor och spara kalorier så E.
Jag vet att det inte var elakt menat eller något annat än på skoj. Jag tog det fel ändå.. Men släppte det.
Efter kakorna fick jag hjärtklappning och mina blodkärl svullnade upp massor. Det var ganska obehagligt faktiskt.
Sen så på eftermiddagen åkte vi för att shoppa. Det var helt okej hittade lite snyggt. Sen så kläcktes en kommentar om att det syntes att jag fått mer kött på benen och att det inte såg ut som att jag skulle gå av på mitten längre. Jag tog det så himla fel.
Dem märkte att det var något för när vi kom hem kunde jag fortfarande inte släppa det.
När dem skulle ut med hundarna skickade dem mig till soffan för att sova lite. Att jag behövde vila. Tror dem hade rätt. Sen så när dem kom tillbaka skulle vi ut och äta. På en pizzeria. Jag kan ta en sallad tänkte jag.
Kommer dit och alla sallader har bacon eller ost i sig. Varför?!
Dem andra två börjar säga att jag inte ska ta en sallad att jag behöver äta pizza. Jag får panik.
Dem fortsätter tjata. E säger att vi kan köpa två olika och dela på. A ser att nått är fel och säger först på skämt att "Ja, fast nu bryter nog J ihop snart.. Ser ut som hon får panik här", Sen ser hon att det är på riktigt.
Hon frågar om jag tror att jag ska bli tjock om jag äter pizza. Jag börjar gråtat och nickar bara.
Så var det ute. Dem hade misstänkt det ett tag tydligen. "Men J, du har äs, förstår du inte det?" "Aå som du tränar kan du äta vad du vill" "Du duger som du är" och massa andra fina ord. Sen så beställer E mat åt mig och henne. Så fin är hon.
Jag behövde inte säga så mycket för båda är ganska insatta i just ÄS då vi läst om det så dem ställer frågor och vill få mig att förstå att jag behöver hjälp om det inte blir bättre.
Jag är så glad att jag har dem och det känns som en lättnad att dem vet att jag har lite krångel med maten samtidigt som jag inte anser att jag har en ätstörning. Fast nått fel är det väl. Gråta över pizza ärväl inget en frisk person skulle göra?
Givande helg på många plan...
I helgen har jag varit på en instruktörsutbildning.
Fick träna så musklerna skrek i princip och har kört på hela veckan som gått också. Jag är helt slut i kroppen. Blev fyra pass idag men imorn är det vila. Som jag sett fram emot det faktiskt... Skäms för att säga det dock men så är det. Jag behöver vila upp mig. Fått skavsår efter att ha stått så mkt i plankaposition.
Åkte med en annan tjej från gymmet. Några år äldre än mig. Hon är runt 36. Jättesnäll och bra tjej..
Så smal.. Benigt smal och ack så avis jag vart på henne... Tills jag fick veta varför. Hon vill inte alls va så här smal men mår så dåligt just nu att hon inte orkar laga mat eller äta. Att hon glömmer av det eller struntar i det för hon inte vill äta ensam. Vi hade ett djupt och innerligt samtal sista dagen när vi väntade på tåget och på tåget hem. Delade många tankar och känslor och det känns som att vi fick en djup förståelse och vänskap. Jag hoppas det iaf. Vill så gärna finnas för henne, en så himla bra person.
Vi pratade mycket om våra separationer och hur livet såg ut just nu.
Hon frågade om jag hade problem med maten, en lite för lång paus senare hörde jag mig säg nej.
Inte redo att säga det. Annars pratade vi mkt om familjesituationer och livet i allmänhet.
Men just maten kan jag bara inte erkänna. "För tjock för att ha problem" eller nått sånt löjligt?
Som om det sitter i vikten.
Alla kan.
Förra veckan hade jag tre läkarbesök.
Utförde diverse tester. Ska dit snart igen och få svar. Hoppas på att få prata med någon om saker jag vart med om och saker jag behöver bearbeta. En av mina vänner berättade idag att hon bett om att få tala med någon. Hon hade ringt till vårdcentralen. Är lite i chock. För hon har alltid varit motståndare till sånt och antidepp mm... Men kan "till och med hon " så varför skulle inte jag kunna?
Så om jag inte får den samtalsterapi jag vill ha av sjukhuset ska jag ta mig i kragen och söka till vårdcentralen. Jag måste ta tag i detta. För min skull och för min framtid. För mina nära och kära och för att orka. För att få må bra helt enkelt.
Jag vet det. Egentligen.
Jag var hos psykologen på neurologiavdelningen idag igen.
Redan trött i huvudet när jag kom dit och det gick inte så bra. Eller både och. Jag har väldigt bra ordkunskap och kan många svåra ord tyckte han. Man skulle förklara vad dem betyder. Sen så slår det slint ibland och fast jag vet vad det betyder så kan jag för mitt liv inte förklara det. Vilket får mig att känna mig helt dum i huvudet.
Jag kunde inte ens förklara vad 25 gånger 8 blev. Fast jag vet att det är 200. Hur dum får man vara?
Det hela toppade med att började gråta. Jag skäms så otroligt mkt när jag vet att jag kan egentligen, men att jag inte kan ge ett svar för mitt huvud kopplar inte.
Fick huvudvärk och svävade iväg i tankarna. Så dum är jag.
Jag åkte direkt till gymmet efter och körde ett stenhårt pass så jag nästan svimmade och spydde. Det var obehagligt, men jag tror jag behövde det. För att trötta ut mig och ha något annat att tänka på.
Jag är mer och mer övertygad om att jag faktiskt mår bättre av att skriva av mig om saker och ting i bloggen. Känns ändå som att det gör nytta och att jag kan få bra reflektioner och responser på det.
När jag blir nervös eller osäker pratar jag väldigt tyst. När jag var liten ville jag vara osynlig. Inte synas och inte höras för då kunde man inte få skäll eller vara i vägen. Det tog lång tid innan jag vågade säga att jag inte gillade grillkorv, eller risgrynsgröt eller att jag hellre ville ha nuggets i min Happy meal bara för att jag var rädd för att göra fel och få skäll. På kvällarna när mamma följde sina serier som Cityakuten eller 90210 - som jag som 7 år kanske inte var så intresserad av satt jag oftast där ändå för jag var rädd för att fråga om jag fick göra något annat. Antingen blev hon arg eller så fick jag inte och då blev jag ledsen och då blev hon arg för det. Fast ibland, ibland, ibland kunde jag få sitta i köket och måla eller pärla om jag var tyst. Annars vände hon oftast på det och fick det att verka som att hon inte dög och att jag inte ville sitta där i tvrummet med henne. Det var likadant med att gå och lägga sig. När jag blev äldre och "kunde vara uppe längre" kunde en så enkel sak som att jag ville gå och lägga mig tidigare än henne starta bråk. För då var hon tvungen att gå och lägga sig också eller sitta uppe ensam. Vilket tydligen var en stor grej?
Det är inte lätt att vara fjorton och inte kunna gå och lägga sig när man vill för att man är trött och vill sova tidigt. Faktiskt. Jag avskydde när pappa var borta och jobbade. Hemma varannan helg. Till slut nästan varje. Sen så slutade han pendla. Vilket var en befrielse för mig. Syster hade ju flyttat så det var jag, mamma och hunden.
Mitt ute i ingenstans. På landet. Där man inte kan ta sig någon vidare stans. 9 km enkel tur med cykeln.
Inte för att jag åkte bort mkt. Hon kunde ju inte vara ensam liksom. Nu när jag ser tillbaka på det inser jag hur själviskt jag tycker att det var av henne.
Jag kunde lätt gå utan mat en hel dag fast jag var hemma med henne. Hon sket i vilket om hon var på det humöret. Skyllde på att jag kunde fixa något själv om jag var hungrig när hon visste att jag inte ens fick för mig att ta ett glas vatten utan att fråga om det var okej först.
Jag tänkte inte på det. Jag var ju tjock, hon sa ju det. Är man tjock behöver man inte äta.
Jag skar mig under denna period också. Fast det blev mer sen när vi flyttade in till stan. Kunde slänga mig in i dörrkarmen eller nypa mig så hårt att det blev stora märken bara för att jag hade vart dum och retat upp henne eller sagt fel sak. Jag är rädd för att göra fel, inte vara bra nog, inte duga. Att för alltid vara otillräcklig.
Jag ville, men jag orkar inte..
Ville svara på kommentarerna och jag ville skriva ett inlägg. Ett långt och djupt ett som blottade mina käsnlor och tankar och lättade på det tryck jag känner från insidan. Men jag orkar inte. Orkar inte tänka. Bara sitta upp känns jobbigt. Bara hålla ögonen öppna. Förlåt för min värdelöshet, jag hoppas jag är bättre och orkar mer imorgon.
Varför är det mer okej?
Varför upplevs det mer accepterat att kalla någon för smal i en negativ mening men inte tvärtom?
Ännu ett inlägg från henne. En kommentar dessutom. Som ett försök att få mig att framstå som den som härmat henne och inte tvärtom. Hon hade aldrig ens yttrat sig i ämnet om jag inte tagit det till ytan för henne att se från första början. Min hjärta slår så hårt och min puls känns ända ut i hä'nderna. Huvudet bultar och jag känner hur det bara svartnar för ögonen. Jag är sådär galet mega jätte förbannad idag att jag skulle kunna slå sönder hela mig, hela lägenheten. Skulle behöva stå på ett fält mitt ute i ingenstans och skrika tills lungorna värker, tills jag svimmar av utmattning. Det är en sån här ilska och frustration över att bli förlöjligad och minimerad som skulle kunna få mig att skära, slå och slita mig i tusen bitar. Explodera till miljarders bitar som försvinner ut i atmosfären.
Jag måste släppa det. Imorgon ska jag till gymmet. Måste. Min kompis ska sparra med mig så jag ska få boxa ut lite aggression. Hon konstaterade att jag behövde det, kan inte annat än att hålla med.
Skulle jag ta en konfrontation skulle det inte sluta väl. Hon skulle ljuga mig upp i ansiktet och vända på det så att det är hon som gjort rätt och jag fel, att jag härmar henne och att jag är elak mot henne och inte tvärtom.
Jag blir galen galen galen. Jag vet vart hon fått det manupulativa och lögnerna ifrån dock, men borde inte jag också blivit som hon? För jag känner inte att jag är det.
Kanske för att jag analyserar händelser och beteenden och kanske för att jag oftast tänker igenom saker och tankar innan de yttras (om jag inte är arg då). Kanske för att jag alltid fått leka medlare eller offerlamm för jag vart "så liten och söt - så det är bättre du tar det".
Jag har ätit en fet godispåse och en påse chips idag. Ensam. Utan att spy. Jag är äcklig, men får skylla mig själv.
Kanske är en liten känsloätare trots allt.... Usch och fy. Imorgon är det en ny vecka med nya tag och jag måste sluta vara så arg. För min egna skull. Annars kommer jag gå under. Jag kan inte bli samma arga bittra människa jag var för lite mer än ett år sen. Så mycket som jag jobbat på för att inte bli så arg så lätt så ska hon inte få förstöra det. Jag är bättre än så. Jag ska vara bättre än så. Punkt.
Frustration.
Bara för att min syster råkar vara överviktig och jag inte är det tror hon att det är fritt fram för henne att klanka ner på mig, min kost och min träning. Inte på ett "jag är orolig för dig"-sätt utan mer på ett "jag måste trycka ner dig och få dig känna dig helt okunnig och världelös"-sätt. Hon måste hela tiden påpeka och förklara hur mycket hälsosammare hon är än mig, hur mkt bättre hon är på kosten och träningen än mig. Hur mkt mer hon vet än mig.
Jag har varit intresserad av kost och motion på både friskare och sjukare sätt sen jag var tio i princip. Läst på och lärt mig saker, testat och underhållt mitt intresse. Jag sa att jag ville läsa kostrådgivare och poff. Nu ska HON läsa den kursen till hösten. Jag blir förbannad. Så skriver hon på sin blogg om hur stort detta intresse alltid varit för henne och att hennes övervikt är hennes gravidkilon. Att hon gick upp 30kg under två graviditeter och att hon innan hon blev med barn vägde 50 kilo. Att vi var som tvillingar för vi var så lika. 50 KILO?! HON HAR INTE VÄGT DET SEN INNAN HON BÖRJADE SJUAN. MINST. Omgivningen bara står som fån och ser på också. När hon öppet ljuger om saker som dem vet är lögner. Som att hon vägde 50 kilo för lite än ett år sen. Max två... Det finns ju till och med bildbevis. Vi är INTE lika stora och har aldrig varit. Hon har alltid varit större än mig.
Hon kan till och med öppet göra narr över min träning, vikt, portionsstorlek och liknande och det är INGEN som reagerar. Ingen. Utom jag då. Ja, men jag som är sååå smal och säker på detta kan ta sånt. Det är okej att säga sånt till mig. På vilka grunder då? Tänk om jag skulle vara likadan mot henne fast påpeka saker åt andra hållet? Det skulle ju absolut inte vara okej. För man får inte kalla någon fet, men benrangel är helt okej?!
Detta är något som får mitt blodtryck att gå upp i taket. Jag blir helt rosenrasande och efter att ha läst hennes senaste inlägg på hennes blogg imorses tror nog mina grannar att jag är galen för jag skrek verkligen rakt ut och studsade av ilska på golvet här hemma. Få saker eller personer kan få mig så förbannat jävla helvetes arg som hon eller min mamma. Dem vet precis vilka knappar dem ska trycka på. AAAAAAHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!
SLUTA TA MINA DRÖMMAR OCH IDEER OCH SLUTA TRYCK NER MIG FÖR I HELVETE!!! SKAFFA DIG ETT EGET LIV. DET ÄR INTE DU SOM SKA HÄRMA MIG, DU ÄR ÄLDST. INTE JAG. SLUUUUUUUTA!!!!!!!
Okej. Detta blev ett ganska mycket argare och annorlundare inlägg än jag hade tänkt eller planerat från början. Jag ber om ursäkt, men jag är en humörsmänniska och väldigt impulsiv. Blir jag arg blir jag oftast jättemegaarg och till slut måste jag få lätta på trycket. Så ja, jag väljer att göra det här idag. Denna gång. För att slippa öppet krig i verkliga livet. Måste behålla fokus på annat där.
Märker att jag blir mkt argare fortare nu när jag inte tränar heller. Får liksom inte utlopp för min frustration någonstans. Kan inte dra till gymmet för att ladda ur eller skingra tankarna. Måste bli frisk. Jag klättrar på väggarna här... Ingen trevlig syn.
