Panik.

Hann knappt kliva in i bilen innan tårarna bara började spruta. Bara sådär. Och ångesten. Pulsen steg och jag ville bara dö. Igen.
Så jävla otäckt när det bara smyger sig på. Fet, äcklig och patetisk. Det är jag det. Ser hur fet jag blivit och ändå äter jag. Och orkar inte träna.

Äta och sova. Smart. Verkligen.

Ville så gärna ta fram den vassa kökskniven och avsluta allt. Jag skrek så mycket att jag fick kramp i käken. Att den låste sig.
Så fick jag ett mess av pojken. Poff!

Allt försvann. Tårarna, ångesten, dödslängtan. Allt borta. Förutom att jag fortfarande är fet då men.

Jag fattar noll. Det är fan fel på mig. Jag är trasig. Laga mig, snälla!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0