Little J

 Jag hetsade. Kohydrater och fett. I mängd. 

Sen gjorde jag något jag lovat mig själv att aldrig göra i mitt nya hem. Jag spydde. Stoppade fingrarna i halsen och såg smörjan av tuggade kalorier rinna ur mig tills jag inte ens hade galla kvar att få upp. Ändå vet jag att dem finns kvar där inne. Inne i min kropp och gror, växer, tar fäste och gör mig tjock. Fet, fetare. 

 

Förstör för mig. Det är nog så jag ser på kalorier. Ett nödvändigt ont som förstör. Som river ner allt jag bygger upp med min träning. Som tvingar mig att kämpa hårdare och hårdare, slita mer och mer på kropp och själ. Man kan inte vara smal och äta normalt? Klart man kan, andra kan. Inte jag. Så säger mitt huvud. 

 

Det smider planer inför imorn. Planer jag nog inte kommer orka för att jag brukar vara läskigt slö dagen efter en hets och spyomgång. Jag som var spyfri. Det är dock inte värt det. Halsen värker, ögonen svullnar, paniken växer och jag fick ont i hjärtat. Imorn måste jag träna. Mer, massor. Så mycket jag orkar. Det säger mitt huvud till mig. Kroppen suckar trött och ber om att bara få ta det lugnt ibland. Att den varken vill eller orkar trots denna kaloribomb som lever inne i mig. Den måste ut.

 

Jag kanske lever i förnekelse trots allt. Nej, inte kanske. Jag gör det. Just nu inser jag det. Så tydligt. Jag är sjuk, eller har problem. Av något slag. Detta är nog säkert något jag kommer förneka imorn. Jag är bra på att trycka bort och glömma saker som är jobbigt. Tar distans och lever vidare med mitt liv som om ingenting hänt. Kommer på ursäkter för att få mig att tro att jag inte alls är sjuk eller i riskzonen till att bli det. Hittar på ursäkter för att lugna mig och min miljö. 

 

Vad triggade detta? Jag tror det var sockret. Jag hade inte planerat att äta kakor, glass eller godis idag. 

Måste lära mig att säga nej till mormor. Vill jag inte, eller rättare sagt, känner jag att jag inte kan klara av det måste jag säga nej. För min skull. Kan inte leva mitt liv för att göra andra glada. Kan jag inte bara inse det?