Little J

Fighting for perfection.

Högst upp i trappan.

 

Finaste TicTacToe föreslog att jag kunde skriva av mig i min blogg om saker som hänt. Det kanske skulle vara en bra start.. Innan jag får chansen (vågar ta steget) att prata med någon. Det är svårt att hitta orden dock. Vart börjar man? Vad kan man skriva utan att göra någon upprörd? Sen tänker jag att man får välja själv om man vill läsa eller inte, men att jag givetvis är öppen för reflektioner och liknande, dock inte något "tycka-synd-om" för det är inte det jag är ute efter. Jag vill kunna få detta processerat och bearbetat så att jag skulle kunna gå vidare. 

 

Idag när jag var och tränade uppstod en "situation". Min vän och S stod och skämtade. S är min PT/Chef. S sa sedan en sak till min vän som hon trodde va ett skämt och blev så arg. Stämningen blev spänd och jag likaså. Det satt i under första halvan av passet dessutom. Jag var spänd och blev genast på min vakt. Höll liksom koll på vart de befann sig och vad som hände runt omkring fast det inte ens var något att oroa sig över. 

 

När jag var liten satt jag ofta på näst översta trappsteget på övervåningen. Där syntes jag inte för det var de enda trappsteget som inte var "öppet", men jag hade koll på läget. Hörde vart hon befann sig och vad hon gjorde. Kunde sitta där i timmar. Oftast satte jag mig där för att jag skulle ta mod till mig och fråga om jag fick ringa en vän. Jag vågade sällan fråga. Kände att det inte var värt risken att göra henne irriterad, besvärad eller upprörd. 

 

Jag har berättat detta en gång för henne under ett gräl. Men så hade det aldrig vart för så skulle hon aldrig göra. Hon som gjort allt för oss barn och offrat allt sitt för våran skull. 

Mm.. Eller hur. Att ens ha mage att säga så, fast i hennes värld är det så det har varit. Att hon är martyren som offrat allt hon haft och alla sina vänner för sina barns skull. Det är roligt att det kan vara så. Att någon som slängt ut sina barn, kallat sina barn så fula saker, önskat livet ur sina barn ändå kan stå och ärligt mena att de offrat allt för dem. Jag mår illa. 

Bara för att man väljer att dela med sig av det man har varit med om betyder inte att man söker efter sympati och vill att folk ska tycka synd om en. Jag tänker på de judar som överlevde koncentrationsläger, de vill ju berätta om sin historia för att informera. Nu var det inte värsta bra liknelsen, men det jag menar på är att man inte måste vara ute efter att folk ska tycka synd om en bara för att man berättar hur jobbigt man haft det.

For de som inte varit med om det du har varit med om, kan ha svårt att föreställa sig och då är det bra att man får en förståelse genom att ngn förklarar hur det är. Detta med att du fortfarande som vuxen är väldigt känslig och försöker att kolla av stämningen hela tiden är ju en grej som jag får mig en tankeställare om. För jag kan aldrig veta vad ngn i min omgivning har varit med om och hur den tolkar situationen så jag borde vara mer försiktig i vad jag säger och gör.

Måste vara oerhört jobbigt för dig att hela tiden vara på spänd och sådant kan du få hjälp med via samtal. Det är inte ditt ansvar att hålla en bra stämning, som du kände som liten.

Blir så arg på din mamma som betett sig så dåligt och att du fått lida. Nu får du inte tro att jag tycker synd om dig på det viset som du är rädd att folk ska göra, utan det handlar om att jag tycker att det är orättvist att du inte fick en bra barndom. Nej, din mamma har inte offrat sig för sina barn, då skulle hon ha sett till att ni fick en bra barndom samt ha en bra kontakt med er som vuxna.

Hoppas att du fortsätter att berätta sådana här personliga och jobbiga saker om det känns ok för dig. Det är intressant och ökar min förståelse för hur andras uppväxter kan vara. Samt vill jag ju så klart försöka hjälpa dig i dina tankar kring det, men det är bara en förhoppning för jag kan inte sådant utan det får de professionella göra.

Tack för alla dina fina ord <3

Stor kram!