Little J

Jag vill bara ge upp. När jag var femton bestämde jag att jag inte skulle bli äldre än 21. Om en månad fyller jag 22 & nu känns det som att det får räcka såhär. Jag har inget kvar att leva för. 

En pojkvän som inte vill träffas och jag som bara blir mer och mer toffel och anpassningsbar för varje gång han ändrar sig eller inte vill. Jag försöker och försöker och försöker gång på gång visa hur mkt jag älskar honom och vill vara med honom, men det känns som att en vägg hade vart mer mottaglig. 

Även om han säger att han älskar mig. Men vart är hans spontanitet? Hans vilja att visa världen att jag är hans?

 

Kärlek gör ont. Livet gör ont. 

 

Jag har ingen inkomst i sommar och bor inte längre hemma och har därför massa utgifter. Mat känns som en lyx jag inte har råd med till på köpet. Fast jag äter. Men kanske inte tillräckligt ändå. Inte för jag orkar bry mig om vilket just nu. En gång har jag lagat mat här i "mitt hem". Igår åt jag jordgubbar/vindruvor/nötter och choklad på hela dagen, tränade på det. Bra - så mår man verkligen bättre.

 

Idag ville jag inte gå upp ur sängen. Det finns liksom inte någon mening med det. Vad ska jag göra uppe?

Jag är trött. Trött trött trött. 

 

Hade jag inte vart så äckligt jävla likgiltig idag hade jag nog gjort slut på mitt lidande, men inte ens det orkar jag ta tag i. Bra där. Förlåt om det triggar eller något. Det är säkert ingen fara egentligen utan mest jag som inte orkar just nu. Kanske känns det bättre lite senare eller imorn. Mitt humör åker bergochdalbana förjämnan just nu.