Vågade, men ändå inte...
Hade en timme tills bussen gick. Gick fram till stan och skulle köpa nått att äta för jag var hungrig. Panik. Panik.
Vanliga fall hade det slutat med något onyttigt. Köpte snacksmorötter, körsbärstomater och en av nutriletts nya proteinshakes. Lite mkt kanske, men kunde inte bestämma mig.
Fortfarande hungrig för jag vågar inte äta det. Så onödigt. Får panik av tanken att äta här vid hållplatsen. Folk som sitter och tittar. Dömer?
Tycker och tänker om valet av mat, eller tycker det är onödigt för mig att äta, att jag borde hålla igen? Det är tankar som jag får när jag ska äta ensam bland främlingar. Blir nervös så jag blir snurrig.
En kille gick förbi precis och åt ur en stor chipspåse som att de var det mest normala i världen. En annan sitter på en hållplats bort och äter smörgås köpt på pressbyrån. Men jag vågar inte äta mina grönsaker eller dricka min shake... Varför?
Köpte en bok häromdagen. Eller flera. Men den jag läser nu heter Bli frisk och fri från ätstörningar.
Väldigt bra och givande bok. Inte för jag påstår att jag har ätstörningar. Kanske bara lite svårt med att äta ibland? Jag vet inte. Känns fel att jag skulle ha äs eller problem. "Så smal är jag inte". Det sitter inte i vikten, men för mig skulle de tydligen göra det? Jag vet inte.
På tisdag ska jag träffa en psykolog eller terapeut och prata om saker. Kanske min uppväxt? Kanske min relation till kost och mat? Jag vet inte. Vi får se hur det känns och vad jag vågar.
Ska försöka äta nått av det jag köpt när bussen kommit. Så jag inte hetsar hemma sen. Inte tränat idag heller.
