Jag vet det. Egentligen.
Jag var hos psykologen på neurologiavdelningen idag igen.
Redan trött i huvudet när jag kom dit och det gick inte så bra. Eller både och. Jag har väldigt bra ordkunskap och kan många svåra ord tyckte han. Man skulle förklara vad dem betyder. Sen så slår det slint ibland och fast jag vet vad det betyder så kan jag för mitt liv inte förklara det. Vilket får mig att känna mig helt dum i huvudet.
Jag kunde inte ens förklara vad 25 gånger 8 blev. Fast jag vet att det är 200. Hur dum får man vara?
Det hela toppade med att började gråta. Jag skäms så otroligt mkt när jag vet att jag kan egentligen, men att jag inte kan ge ett svar för mitt huvud kopplar inte.
Fick huvudvärk och svävade iväg i tankarna. Så dum är jag.
Jag åkte direkt till gymmet efter och körde ett stenhårt pass så jag nästan svimmade och spydde. Det var obehagligt, men jag tror jag behövde det. För att trötta ut mig och ha något annat att tänka på.
Jag är mer och mer övertygad om att jag faktiskt mår bättre av att skriva av mig om saker och ting i bloggen. Känns ändå som att det gör nytta och att jag kan få bra reflektioner och responser på det.
När jag blir nervös eller osäker pratar jag väldigt tyst. När jag var liten ville jag vara osynlig. Inte synas och inte höras för då kunde man inte få skäll eller vara i vägen. Det tog lång tid innan jag vågade säga att jag inte gillade grillkorv, eller risgrynsgröt eller att jag hellre ville ha nuggets i min Happy meal bara för att jag var rädd för att göra fel och få skäll. På kvällarna när mamma följde sina serier som Cityakuten eller 90210 - som jag som 7 år kanske inte var så intresserad av satt jag oftast där ändå för jag var rädd för att fråga om jag fick göra något annat. Antingen blev hon arg eller så fick jag inte och då blev jag ledsen och då blev hon arg för det. Fast ibland, ibland, ibland kunde jag få sitta i köket och måla eller pärla om jag var tyst. Annars vände hon oftast på det och fick det att verka som att hon inte dög och att jag inte ville sitta där i tvrummet med henne. Det var likadant med att gå och lägga sig. När jag blev äldre och "kunde vara uppe längre" kunde en så enkel sak som att jag ville gå och lägga mig tidigare än henne starta bråk. För då var hon tvungen att gå och lägga sig också eller sitta uppe ensam. Vilket tydligen var en stor grej?
Det är inte lätt att vara fjorton och inte kunna gå och lägga sig när man vill för att man är trött och vill sova tidigt. Faktiskt. Jag avskydde när pappa var borta och jobbade. Hemma varannan helg. Till slut nästan varje. Sen så slutade han pendla. Vilket var en befrielse för mig. Syster hade ju flyttat så det var jag, mamma och hunden.
Mitt ute i ingenstans. På landet. Där man inte kan ta sig någon vidare stans. 9 km enkel tur med cykeln.
Inte för att jag åkte bort mkt. Hon kunde ju inte vara ensam liksom. Nu när jag ser tillbaka på det inser jag hur själviskt jag tycker att det var av henne.
Jag kunde lätt gå utan mat en hel dag fast jag var hemma med henne. Hon sket i vilket om hon var på det humöret. Skyllde på att jag kunde fixa något själv om jag var hungrig när hon visste att jag inte ens fick för mig att ta ett glas vatten utan att fråga om det var okej först.
Jag tänkte inte på det. Jag var ju tjock, hon sa ju det. Är man tjock behöver man inte äta.
Jag skar mig under denna period också. Fast det blev mer sen när vi flyttade in till stan. Kunde slänga mig in i dörrkarmen eller nypa mig så hårt att det blev stora märken bara för att jag hade vart dum och retat upp henne eller sagt fel sak. Jag är rädd för att göra fel, inte vara bra nog, inte duga. Att för alltid vara otillräcklig.
Jag ville, men jag orkar inte..
Ville svara på kommentarerna och jag ville skriva ett inlägg. Ett långt och djupt ett som blottade mina käsnlor och tankar och lättade på det tryck jag känner från insidan. Men jag orkar inte. Orkar inte tänka. Bara sitta upp känns jobbigt. Bara hålla ögonen öppna. Förlåt för min värdelöshet, jag hoppas jag är bättre och orkar mer imorgon.
Varför är det mer okej?
Varför upplevs det mer accepterat att kalla någon för smal i en negativ mening men inte tvärtom?
Ännu ett inlägg från henne. En kommentar dessutom. Som ett försök att få mig att framstå som den som härmat henne och inte tvärtom. Hon hade aldrig ens yttrat sig i ämnet om jag inte tagit det till ytan för henne att se från första början. Min hjärta slår så hårt och min puls känns ända ut i hä'nderna. Huvudet bultar och jag känner hur det bara svartnar för ögonen. Jag är sådär galet mega jätte förbannad idag att jag skulle kunna slå sönder hela mig, hela lägenheten. Skulle behöva stå på ett fält mitt ute i ingenstans och skrika tills lungorna värker, tills jag svimmar av utmattning. Det är en sån här ilska och frustration över att bli förlöjligad och minimerad som skulle kunna få mig att skära, slå och slita mig i tusen bitar. Explodera till miljarders bitar som försvinner ut i atmosfären.
Jag måste släppa det. Imorgon ska jag till gymmet. Måste. Min kompis ska sparra med mig så jag ska få boxa ut lite aggression. Hon konstaterade att jag behövde det, kan inte annat än att hålla med.
Skulle jag ta en konfrontation skulle det inte sluta väl. Hon skulle ljuga mig upp i ansiktet och vända på det så att det är hon som gjort rätt och jag fel, att jag härmar henne och att jag är elak mot henne och inte tvärtom.
Jag blir galen galen galen. Jag vet vart hon fått det manupulativa och lögnerna ifrån dock, men borde inte jag också blivit som hon? För jag känner inte att jag är det.
Kanske för att jag analyserar händelser och beteenden och kanske för att jag oftast tänker igenom saker och tankar innan de yttras (om jag inte är arg då). Kanske för att jag alltid fått leka medlare eller offerlamm för jag vart "så liten och söt - så det är bättre du tar det".
Jag har ätit en fet godispåse och en påse chips idag. Ensam. Utan att spy. Jag är äcklig, men får skylla mig själv.
Kanske är en liten känsloätare trots allt.... Usch och fy. Imorgon är det en ny vecka med nya tag och jag måste sluta vara så arg. För min egna skull. Annars kommer jag gå under. Jag kan inte bli samma arga bittra människa jag var för lite mer än ett år sen. Så mycket som jag jobbat på för att inte bli så arg så lätt så ska hon inte få förstöra det. Jag är bättre än så. Jag ska vara bättre än så. Punkt.
Frustration.
Bara för att min syster råkar vara överviktig och jag inte är det tror hon att det är fritt fram för henne att klanka ner på mig, min kost och min träning. Inte på ett "jag är orolig för dig"-sätt utan mer på ett "jag måste trycka ner dig och få dig känna dig helt okunnig och världelös"-sätt. Hon måste hela tiden påpeka och förklara hur mycket hälsosammare hon är än mig, hur mkt bättre hon är på kosten och träningen än mig. Hur mkt mer hon vet än mig.
Jag har varit intresserad av kost och motion på både friskare och sjukare sätt sen jag var tio i princip. Läst på och lärt mig saker, testat och underhållt mitt intresse. Jag sa att jag ville läsa kostrådgivare och poff. Nu ska HON läsa den kursen till hösten. Jag blir förbannad. Så skriver hon på sin blogg om hur stort detta intresse alltid varit för henne och att hennes övervikt är hennes gravidkilon. Att hon gick upp 30kg under två graviditeter och att hon innan hon blev med barn vägde 50 kilo. Att vi var som tvillingar för vi var så lika. 50 KILO?! HON HAR INTE VÄGT DET SEN INNAN HON BÖRJADE SJUAN. MINST. Omgivningen bara står som fån och ser på också. När hon öppet ljuger om saker som dem vet är lögner. Som att hon vägde 50 kilo för lite än ett år sen. Max två... Det finns ju till och med bildbevis. Vi är INTE lika stora och har aldrig varit. Hon har alltid varit större än mig.
Hon kan till och med öppet göra narr över min träning, vikt, portionsstorlek och liknande och det är INGEN som reagerar. Ingen. Utom jag då. Ja, men jag som är sååå smal och säker på detta kan ta sånt. Det är okej att säga sånt till mig. På vilka grunder då? Tänk om jag skulle vara likadan mot henne fast påpeka saker åt andra hållet? Det skulle ju absolut inte vara okej. För man får inte kalla någon fet, men benrangel är helt okej?!
Detta är något som får mitt blodtryck att gå upp i taket. Jag blir helt rosenrasande och efter att ha läst hennes senaste inlägg på hennes blogg imorses tror nog mina grannar att jag är galen för jag skrek verkligen rakt ut och studsade av ilska på golvet här hemma. Få saker eller personer kan få mig så förbannat jävla helvetes arg som hon eller min mamma. Dem vet precis vilka knappar dem ska trycka på. AAAAAAHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!
SLUTA TA MINA DRÖMMAR OCH IDEER OCH SLUTA TRYCK NER MIG FÖR I HELVETE!!! SKAFFA DIG ETT EGET LIV. DET ÄR INTE DU SOM SKA HÄRMA MIG, DU ÄR ÄLDST. INTE JAG. SLUUUUUUUTA!!!!!!!
Okej. Detta blev ett ganska mycket argare och annorlundare inlägg än jag hade tänkt eller planerat från början. Jag ber om ursäkt, men jag är en humörsmänniska och väldigt impulsiv. Blir jag arg blir jag oftast jättemegaarg och till slut måste jag få lätta på trycket. Så ja, jag väljer att göra det här idag. Denna gång. För att slippa öppet krig i verkliga livet. Måste behålla fokus på annat där.
Märker att jag blir mkt argare fortare nu när jag inte tränar heller. Får liksom inte utlopp för min frustration någonstans. Kan inte dra till gymmet för att ladda ur eller skingra tankarna. Måste bli frisk. Jag klättrar på väggarna här... Ingen trevlig syn.
Då var det dags igen.
Var hemma hos Mr X i måndagskväll. Vi låg bredvid varandra och pratade om allt och inget en bra stund. Känns väldigt naturligt att prata med honom. Man får bra respons också. Han erkänner att han inte alltid kan förstå eller relatera men att han försöker och att han gärna lyssnar ändå och vill liksom sätta sig in i situationen.
Jag har fått tid hos en psykolog nu. Väldigt snart. Han visste att jag skulle till neurologen snart så sa att jag fått tid där och att jag skulle få träffa en psykolog med. Trodde han skulle tycka det var konstigt eller något, men han sa bara "Ja, men J det kanske kan vara bra. Tror du inte det? Få prata om saker liksom". Vilken lättnad det var faktiskt. Vill ju inte att han ska tycka jag är helt knäpp. Frågar han saker är jag ärlig och öppen dock. Känner att det är likabra att lägga korten på bordet så att säga.
När vi låg där och pratade så frågade han om ett ärr jag har på armen. Det står ut ganska mkt och är rätt fult. Alla som frågat får svaret att jag rivit mig på nått i stallet. Han tittade på mig och frågade igen. Jag har skärt mig sa jag. Han frågade om det var med flit. Ja sa jag, men inte att det skulle bli så synligt. Han sa att han hade blivit väldigt orolig om hans barn kommit hem med något sådant, men att allas situationer kanske inte såg ut så och att jag var himla fin och bra ändå.
Vi är två barn i våran familj. Min syster som är 5 år äldre än mig. Hon flyttade när jag var fjorton. Det var tufft, men också skönt. Vi kom inte alls så bra överrens. Mamma har alltid försökt att vända oss mot varandra. Säga att vi inte tål varandra eller tycker om varandra. Få oss att bli osams liksom. När man är liten så ser man inte sånt, så vi var ofta osams och bråkade. Samtidigt som vi fanns där för varandra i smyg. När hon inte satte dit mig för något hon gjort. Vet inte varför hon gjorde så? Kanske för att jag var mindre och hon trodde jag skulle komma undan lindrigare? Kanske därför jag hatar när folk ljuger och därför jag hellre är rak och ärlig - ibland kanske till och med lite för rak och ärlig.
Fast hon har fått sin beskärda del hon med. En gång hade hon gjort mackor med sirap på och så hade hon tappat den ena i hallen. Hon försökte torka upp det men fick inte bort allt och mammas tofflor klibbade fast i golvet. Hon blev jättearg och ifrågasatte min syster om detta - hon ljög om det och blånekade. Vilket gjorde mamma ännu mer rasande. Jag satt i soffan och försökte krypa ihop till en boll medan dem skrek på varandra. Sneglade försiktigt över soffkanten lagom till att mamma släpade min syster i håret genom hallen för att tvinga henne att skura golvet. Jag var 6-7 år då.
Sen när mamma lugnat sig och inte var arg längre skulle allt det där bara vara glömt och hade aldrig hänt. Det var alltså inget vi pratade om, inte ens jag och min syster. Minns att jag försökte fråga hur det var med henne men öven hon låtsades om som att inget hänt. Så som det skulle vara och så som man skulle göra. Som om det var det mest normala i hela världen.
Förkyld.
Åkt på världens förkylning. Så denna veckan har jag tränat ett pass. ETT endaste ynka litet pass. Ej okej... Eller?
Det känns inte okej och jag får ångest men samtidigt orkar jag inte träna. Finns liksom ingen energi för det just nu... Plus att mitt huvud spränger så fort jag går en liten bit bara. Buhu....
Haha, vad jag klagar! Men nu vet ni varför jag uppdaterat så dåligt! :*
High on life.. :)
Så glad! Hemkommen från mr X nu. Vi har legat och pratat om allt och ingenting hur länge som helst... Befinner mig i ett härligt lyckorus nu ^^ Lovely life!
Fredag
Det har vart en ganska fin dag. Trots att det vart mkt mat som jag inte ens planerat att äta. Men magen är platt och värkfri än så länge. Har lovat S att skärpa till mig ordentligt denna veckan. Tycker det går ganska bra iaf....
Mr X hejar glatt på mig och stöttar också. Så det är skönt. :)
Mindre skönt är kommentarer om min kropp. Fortfarande känsligt ämne. Inte från alla men många. Som tex;
En kompis ska låna min skjorta. Tar på sig den och säger "Den va ju inte så stor, hur kan du ha den?"
(Det är en 34). Jag högg tillbaka att "ursäkta, men så stor är jag faktiskt inte." För jag kan ha den och har haft den sen jag var 16. Sjukt irriterande. Men bra att jag sa ifrån trots att jag inte fick något svar mer än ett fnys och himlande ögon. Men men... Ska inte klaga!
Haft en mysig kväll med tacos och film. Två kompisar :)
Nu ska jag sova! Svarar på kommentarer så fort jag har datorn!
Högst upp i trappan.
Finaste TicTacToe föreslog att jag kunde skriva av mig i min blogg om saker som hänt. Det kanske skulle vara en bra start.. Innan jag får chansen (vågar ta steget) att prata med någon. Det är svårt att hitta orden dock. Vart börjar man? Vad kan man skriva utan att göra någon upprörd? Sen tänker jag att man får välja själv om man vill läsa eller inte, men att jag givetvis är öppen för reflektioner och liknande, dock inte något "tycka-synd-om" för det är inte det jag är ute efter. Jag vill kunna få detta processerat och bearbetat så att jag skulle kunna gå vidare.
Idag när jag var och tränade uppstod en "situation". Min vän och S stod och skämtade. S är min PT/Chef. S sa sedan en sak till min vän som hon trodde va ett skämt och blev så arg. Stämningen blev spänd och jag likaså. Det satt i under första halvan av passet dessutom. Jag var spänd och blev genast på min vakt. Höll liksom koll på vart de befann sig och vad som hände runt omkring fast det inte ens var något att oroa sig över.
När jag var liten satt jag ofta på näst översta trappsteget på övervåningen. Där syntes jag inte för det var de enda trappsteget som inte var "öppet", men jag hade koll på läget. Hörde vart hon befann sig och vad hon gjorde. Kunde sitta där i timmar. Oftast satte jag mig där för att jag skulle ta mod till mig och fråga om jag fick ringa en vän. Jag vågade sällan fråga. Kände att det inte var värt risken att göra henne irriterad, besvärad eller upprörd.
Jag har berättat detta en gång för henne under ett gräl. Men så hade det aldrig vart för så skulle hon aldrig göra. Hon som gjort allt för oss barn och offrat allt sitt för våran skull.
Mm.. Eller hur. Att ens ha mage att säga så, fast i hennes värld är det så det har varit. Att hon är martyren som offrat allt hon haft och alla sina vänner för sina barns skull. Det är roligt att det kan vara så. Att någon som slängt ut sina barn, kallat sina barn så fula saker, önskat livet ur sina barn ändå kan stå och ärligt mena att de offrat allt för dem. Jag mår illa.
Att kliva in genom dörren...
"Kan ni ens försöka föreställa er hur det är för ett barn att kliva innanför sin egen ytterdörr med en klump i magen och radarn på högsta hugg. Att det första man gör är att känna av stämningen som hänger i luften innan man vågar andas ut och kliva in - om man kan andas ut." Så sa föreläsaren till oss i helgen.
Ja. Jag behöver inte försöka, jag vet den så väl. Den känslan och jag är välbekanta och sitter fortfarande i många gånger jag ska kliva in hos mina föräldrar eller till och med hos någon okänd, ibland även hos mina närmaste. Hur man försöker läsa av situationen och lista ut vad som väntar på andra sidan dörren innan man ens öppnat den. Hur man omedvetet drar ett djupt andetag när man ska trycka ner handtaget. Tankarna går på högvarv och hjärtat dunkar. Ja.. Den känslan vet jag så väl.
Jag tänkte att oj. Detta var ett misstag att gå på denna föreläsning. Alldeles för personlig och tung. Jag gick med C som genast kände av min sinnesstämning och tog min hand lite diskret för att visa att han fanns där som stöd. Han vet mycket men långt ifrån allt, men det gjorde det hela lättare. Var en bra grupp och ingen tittade snett när jag inte längre kunde hålla tårarna inne utan de tyst rann ner för mina kinder. Det handlade om barn som lever eller växt upp i missbrukarfamiljer. Det var inte bara alkohol eller övergrepp men också barn med en psykiskt sjuk förälder eller med mycket bråk och agressivitet. Alltså inte bara det typiska vanliga man tänker sig som form av missbruk.
Jag har aldrig tänkt på det så innan. Skulle jag vara ett sådant barn? Jag vet inte, men det var många senarion och situationer som var alldeles för välbekanta. Det gjorde ont i mig. Det gör ont i mig. Jag måste få ut det. Jag måste våga ta steget och prata med någon. Det kommer äta upp mig från insidan annars. Förgöra mig. Jag kommer inte kunna bli helt frisk förrän det lilla barnet inom mig fått sin röst hörd. Det har aldrig varit så glasklart innan som nu.
Saken är den att jag känner mig löjlig. Vadå jag? Skulle jag haft det svårt? Jobbigt? Värre än någon annan? Båda mina föräldrar förnekar att något "jobbigt, otäckt, hemskt, eller ärrande" någonsin hänt under vår barndom. Varken för mig eller mitt syskon. Ändå minns jag så många saker och tillfällen. Så många känslor.
Hur jag aldrig velat ta hem vänner eller hur jag som liten hellre läste böcker istället för att leka för läste man var man tyst och om man var tyst kunde man inte störa eller göra fel om det var en sådan dag.
En gång försökte min mor be om ursäkt genom att säga "Det var inte jag, det var inte mitt fel, det var min sjukdom." "Jag har inte gjort detta medvetet, det är mitt dåliga mående". Hon har ingen diagnos. Även om hon hade haft det, hur kan man ens tänka tanken på att säga en sån sak? Det var inte jag?
Hon har fel på sköldkörteln, men betyder det att man får bete sig hur som helst?
Okej. Nu blev det längre och mer personligt än jag tänkt så jag slutar här. En eloge för dem som orkar läsa mitt babbel. Kanske tar bort det sen. Får se.
Jag vill så mkt men orkar så lite.
Jag har tusen saker jag vill göra, borde göra, måste göra. Men orken till att förverkliga det finns inte.
Som igår struntade jag i mitt sista träningspass. Jag kunde inte förmå mig att resa mig från vardagsrumsgolvet. Jag orkade inte. Så messade till C & A och frågade om jag skulle träna eller inte. Båda sa nej att det var bättre för mig att ta det lugnt. Det är skönt när jag kan göra så för det är som att jag måste ha en bekräftelse på att det är okej att vila - annars tänker jag att jag gör det av lathet bara.... Inte bra.
Börjar känna av att jag tagit mina pills som jag ska nu dock. Tror jag. För denna dagen känns lite lättare än så länge. Lite mera ljus och skinande.
Saknar mr X. Jag tycker om honom så himla mycket. Trots åldern. Det som oroar mig är lite vad de andra ska tycka. Men typ alla vet vem han är redan då mina vänner tränar med mig på samma gym som honom. Fast mest för barnen. Dem är hur söta som helst verkligen! Men tänk om dem ser mig som någon som kommer och tar deras pappa? Eller som kommer och förstör? Vill inte leka någons mamma heller för den delen men tänk om dem tror det så blir det jättedumt? Ojoj...
Måste sluta vara så negativ!
Träna träna träna...
Mitt knä är sådär.
Fick låna knäskydd idag. Som egentligen är armbågsskydd. Dubbla fick jag använda. Pinsamt....
"Jamen du kan väl likaväl ta ett sugrör och böja till som skydd?"
Tack för den x) Nee.. Fattade skämtet. Ibland har jag lättare för vikt-skämten numera... Ibland.
Ska sova nu. Försöka skriva ett vettigt inlägg imorn! Puss!!
Pang på bara!
Har frågat säkert tusen gånger.
"Är det något mellan dig (mitt x) och ...?"
"Nej.. Det är det inte.."
"Men säg det isåfall, lova att vara ärlig mot mig.."
"Jaja.. Men det är väl klart.."
Frågat flera gånger. Sen så idag. När jag och han ska åka bort i helgen så kommer det. "Jag och .... Har bestämt att vi ska börja dejta."
Det jag väntat på. Blev så arg på att han ljugit för mig. Flera gånger. Rakt i ansiktet. Idiot.
Kändes ändå skönt att jag blev arg och ledsen för det och inte för att han träffat henne. Tjejen jag trodde att han höll på med medan vi var ihop.
Kanske har med mr X att göra... Känner inga "kärleks-känslor" med C längre. Men ja, det gör jag med mr X. Faktiskt.... Helt galet. Har varit "kär-kär" på riktigt helt seriöst galet kär 1 gång innan. I mitt ex.. Så att jag känner såhär tar jag ändå som ett bra tecken. Han får mig må så himla bra.
Haha... Fast han är äldre, eller så. Inte för det spelar roll egentligen... Eller?
Det märks inte på oss.... Åh...
Saknar honom nu när jag tänker på honom. Så fin....
Mitt knä.
Mitt knä har börjat säga ifrån. Alltså ska jag inte springa/gå denna veckan. Fick hoppa över sista passet igår dessutom och hoppade över morgonpasset idag.
Får se hur jag gör ikväll.
Spy spy spy. Kan sammanfatta mina dagar. Fy fan. Så vidrig. Nya tag gäller nu. Ej okej att ha det så här.
På väg för att träffa en kompis och sen jobb. Sen får vi se vad dagen för med sig.
Hur har ni det?
Klockan är fyra och jag är vaken igen.
Tredje natten i rad som jag är vaken klockan fyra. Suck. Denna gången för att nått fyllo ringde. Som jag inte ens känner. Idiot.
Jag har inte velat skriva för jag skäms. Jag har hetsat och spytt tre gånger denna vecka. Tre gånger! Sjukt. Så jävla äcklig är jag.
Var irriterad på min syster för att hon alltid ska sno mina planer och drömmar och göra dem till sina plus att hon tyckte att jag slösat bort två år på att läsa det jag läser till. Tack.
Så skulle jag till Ica. Köpa frukt för att UNVIKA en hets. Gick ju bra. 19.90 för en ben&jerrys. 9.90 för kladdkaka & brie. Allt hamnade i min mage. Det konstiga är att de brukar bara vara gott en stund när man hetsar. Bara de allra första sen trycker jag i mig för att trycka i mig typ. Men denna gången "njöt" jag hela tiden. Sen spydde jag så mkt och länge att mina halsmandlar var så svullna att dem nästan såg ut som en enda enorm jättedubbelhaka.
Måste sluta. Måste.
Ikväll kan jag inte hetsa. Då ska jag träffa mr X. Så får jag se till att inte ha mat hemma eller nått? Bara det allra viktigaste? Jag har slutat förr och jag ska göra det igen. Inte förstöra min kropp och min träning. I helvete heller.
Ska svara på era fina kommentarer också! Ska bara få ork att starta datorn som jag fått för mig är så otroligt jobbigt...?!
Puss på era alla fina hallontoppar!
Börjar få koll på det här...
Passet var inställt idag. Så sprang/PW varvat i en timme.. Kom 9,5 km. Ganska okej eller? Kändes helt okej faktiskt!
Kanske börjar få lite koll på det här med att springa... Inte för jag är bra eller snabb eller så. Men det är ganska roligt faktiskt... :)
Man kan koppla av och bara fokusera på att springa. Lyssna på musik.
Fler än jag?
Varje gång (i princip) som jag äter mat så börjar jag att frysa. Jättemkt. Får gåshud, kalla händer och fötter... Varför?
Är det fler som får det?
Trött & hungrig..
Idag är en sån dag när jag skulle kunna äta hur mkt som helst. Blir inte mätt.
Men jag ska inte äta hur mkt som helst. Inte överstiga min planering och inte hetsa.
Klar fördel med att bo hos morfar för tillfället.. Kan ju inte hetsa här liksom...
Bra uppdate!
Det går bra för mig och bloggen känner jag....
Vart så mkt i mitt liv just nu. Har en tenta på fredag dessutom som jag inte ens läst lite på. Får panik men orkar inte tänka. Gräver ner mig i träning istället.
Sprang/PW I en och en halv timme imorses. Sen ett core pass och sen styrka ikväll. Hann runt 14 km, nästan 15 tror jag? Kommer inte ihåg nu bara för det.... Suck...
Fått hem casein och proteinpulver också. Härligt !! :D
Imorn är de första passet 06.15 så ska sova snart.
Omringad av fara.
Igår var jag med vänner. Sen smet jag därifrån och en kvart senare satt jag på golvet hemma omringad av glass, kakor, sprutgrädde, snacks och bara tryckte i mig tills jag fick krypa till toaletten. Behövde inte ens stoppa fingrarna i halsen.
Sen grät jag. Blev arg på mig själv och satte mig i soffan. Mr X hörde av sig och frågade om han fick komma förbi för han trodde jag behövde slippa vara ensam. Så han kom. Så underbar. Hur kunde han veta liksom?
Jag tycker om denna man mer och mer.
Nu ska jag ta nya tag. Inte spy.
