Dammar av och byter ut.
IFall någon undrar eller så.
Hej, kommer ni ihåg mig?
Hej... Jag har inte vart inne på ett tag igen nu..
Stänger in allt inom mig istället, vilket inte är så bra. Det har bara blivit så dock.
I helgen hade jag ont i ryggen och kunde inte träna. Det var inte kul.. Bra med vila eftersom jag tränat varje dag i fyra veckor men vad rastlös jag blir.. Så idag körde jag på i 200% som vanligt. Typ..
Bränt en hel del kalorier, men eftersom jag tryckte i mig hur mkt som helst igår bla en stor påse nötter så gör det nog varken till eller ifrån.
Har varit på tre UV behandlingar nu och jag kan säga att det visst fungerar. Oavsett vad ni tror så ser jag att jag har fått resultat och väldigt bra sådant med faktiskt... Visst så kanske dem inte försvinner helt men det är inget måste heller, men det resultat jag fått redan nu har gjort mycket för min självkänsla och det om något är värt mycket för mig.. :)
I veckan åker min häst till sin nya familj och det känns förjävligt. Han kommer säkert att få det superbra ändå men lite jobbigt är det allt.. Min ögonsten. Min bästaste vän <3
Kommer bli bråk med mamma och pappa dock. Dem lär ju vilja ha pengarna som jag får för hästen fast det inte ens är dem som betalat för honom. Så det ser jag inte framemot, men vi får se hur det går.
Jag mår inte bra.
Fasaden jag tycks ha byggt upp det sista verkar falla nu. I min enfald tänkte jag att om jag övertygar alla inklusive mig själv om hur glad jag är och hur bra jag mår så blir det så. Ack så fel jag hade.
Denna gången föll jag och jag föll ganska hårt. Ingen som tog emot mig för att dämpa fallet.
Firade en vän idag. Fick ångest efter en rad jobbiga händelser under dagen och beslutade mig för att gå hem. Sa att jag mådde dåligt och skulle gå. Ingen verkade förstå.. C, en liten bit iaf..
Kommer hem. Hetsar till ingen nytta. Spyr lite tafatt. Karvar i armen lite obekymmerslöst. Somnar på soffan.
Vaknar och inser vad jag gjort. Blir trött på mig själv och går till sängs.
Här ligger jag nu. Ensam och tom. Önskar att jag får sova nu. För alltid. Att jag slipper morgondagen. Slipper all oro. All ångest, smärta och krav.
Jag tror inte att jag kommer orka så mycket mer.
UV
Jag gjorde nått galet idag! En kompis och jag var och gjorde en fettreducering idag. Det är en behandling med hjälp av ultraljud. Följde med som stöd och så sa hon att de kunde ta bort celluliter och eftersom jag har lite på benen och skäms som fan för det så ville jag testa.
Får se om de blir någon förbättring. Är inte för quickfixes, men hur blir man av med sina celluliter ??
Egentligen borde jag inte...
Egentligen har jag redan tränat idag. Gick 1h imorses. Egentligen orkar jag inte gå 1h till. Min ångest vill det dock. Så här är jag. Som en zombie går jag på bandet ändå i ett försök att stilla min ångest. Fast jag vet att jag borde lyssna på kroppen. Himla dumt.
Varför?
Jag läser era fina kommentarer och blir varm inombords.. Ni har rätt!
Jag sa ifrån och vi blev lätt osams. Idag ska jag tatuera mig och det vet dem inte om. Känner mig så dum som tatuerar mig när dem vill ha pengar. Hemskt barn dem har.
Så jag kunde inte sova inatt och därför är jag på gymmet och promenerar istället. Typiskt mig.
Hur är det med er?
Du ger mig ångest.
Detta är inte bra. Jag får ångest och överäter, spyr eller svälter mig som ett resultat. Det är inte okej.
Pappa bad om att "få låna" pengar till cigg/pengar överlag/kaffe igår. Idag bad han om att få låna pengar igen. Fast jag sagt att jag inte har. Då begär han att jag ska fråga mormor & morfar om jag kan få pengar av dem som sedan han kan få. Eller "låna" som han säger.
Jag får inte tillbaka dem igen och det börjar samla ihop sig till en stor summa. Vad ska jag göra?
Min syster säger att jag ska bryta kontakten med dem när de håller på så här. Att det är fel av dem. Ändå känner jag mig skyldig att låna ut (ge dem pengar). Men är det så?
Upp & ner..
Min sjukare sida skulle tycka att jag skött mig bra i veckan tills idag. Mitt friskare jag skulle säga tvärtom. Eller att jag kunde ätit bättre mat idag men iaf ökat min intag. Dock beror det på kakor min mormor bakat. Fast nu ligger det mesta av det i toaletten. Inte allt men mkt. Känns som ett större bakslag än att jag ätit för dåligt.
Ska träna tre pass idag. Sen vill min syster bli tränad och då kommer jag få köra ett fjärde pass idag. Vi får se... Jag borde tänker en sida av mig.
Jag tror det blev så här för jag är stressad. Psykiskt.
Lagt ut min häst till salu idag. Känns inte alls okej men det är det bästa för båda två. Känns som jag går sönder dock.
Nästa måndag ska jag till psykologen. Första besöket någonsin. Spännande..?
Grisen i säcken?
Idag tycker jag att jag ätit hela tiden. Massor med mat. 5-6 gånger. Inga kakor eller sånt dock! Bra J :)
Startade Shape Up och räknade ut. Under 900 kcal har jag ätit idag. På det har jag tränat ett pass och gått en PW. Det är minus 500 bara det.
Inte bra. Eller jo, det känns himla bra. Men i längden är det verkligen inte det. Skärp dig J!
När andan faller på!
Jag vill skriva så mkt. Rensa och berätta.. Men jag orkar inte?
Starta datorn är en kamp. Gå ur sängen likaså.. Usch måste rycka upp mig.
Ska till en psykolog nästa vecka. Så himla nervös....
Inte nådig.
Vågen var inte nådig. En del är muskler, en del samlad vätska men även fett. Några kilo upp. Japp. Jag sa det. NÅGRA. Jag dör.
Eller jag tog det ganska bra för jag borde inte kunna ha kläderna jag har nu vid denna vikten. Så då är inte allt fett? För muskler väger mer?
Måndag blir det ordning och reda dock. Inte nödvändigtvis för att gå ner denna gång, inte så mkt isf iaf.. Men för att inte gå upp mer och hitta en balans.
Jag SKA bli nöjd.
Vågade, men ändå inte...
Hade en timme tills bussen gick. Gick fram till stan och skulle köpa nått att äta för jag var hungrig. Panik. Panik.
Vanliga fall hade det slutat med något onyttigt. Köpte snacksmorötter, körsbärstomater och en av nutriletts nya proteinshakes. Lite mkt kanske, men kunde inte bestämma mig.
Fortfarande hungrig för jag vågar inte äta det. Så onödigt. Får panik av tanken att äta här vid hållplatsen. Folk som sitter och tittar. Dömer?
Tycker och tänker om valet av mat, eller tycker det är onödigt för mig att äta, att jag borde hålla igen? Det är tankar som jag får när jag ska äta ensam bland främlingar. Blir nervös så jag blir snurrig.
En kille gick förbi precis och åt ur en stor chipspåse som att de var det mest normala i världen. En annan sitter på en hållplats bort och äter smörgås köpt på pressbyrån. Men jag vågar inte äta mina grönsaker eller dricka min shake... Varför?
Köpte en bok häromdagen. Eller flera. Men den jag läser nu heter Bli frisk och fri från ätstörningar.
Väldigt bra och givande bok. Inte för jag påstår att jag har ätstörningar. Kanske bara lite svårt med att äta ibland? Jag vet inte. Känns fel att jag skulle ha äs eller problem. "Så smal är jag inte". Det sitter inte i vikten, men för mig skulle de tydligen göra det? Jag vet inte.
På tisdag ska jag träffa en psykolog eller terapeut och prata om saker. Kanske min uppväxt? Kanske min relation till kost och mat? Jag vet inte. Vi får se hur det känns och vad jag vågar.
Ska försöka äta nått av det jag köpt när bussen kommit. Så jag inte hetsar hemma sen. Inte tränat idag heller.
When you need me i'll come around...
Det är svårt när man ska hålla på att känna saker. Känslor. Kärlek. Hat. Sorg. Lycka.
I somras värkte mitt hjärta så mycket att jag trodde jag skulle gå sönder. Att jag aldrig skulle bli glad igen. Att jag inte skulle kunna känna känslor för någon annan. Inte såna känslor.
Sen dök HAN upp. Mr X. Fångade min uppmärksamhet och lyckades behålla den. Han kämpade på ett tag minsann. Innan jag gick med på att ses utanför gymmet. Sen var det kört.
Jag faller inte lätt men när jag gör det så gör jag det big time. Fick inte mitt sagoslut dock. Inte heller var det som jag tänkt mig, eller han.
Det är svårt när man är i olika platser i livet. När det skiljer så mkt i ålder och siffror fast det inte märks på oss. När vi är tillsammans. Tror att jag kan uppfattas som äldre även om jag ser yngre ut än vad jag är. Han är tvärtom. Känns yngre. Ser iof yngre ut också. Världens finaste...
Vi har tagit det lugnt dock. Han har barn å så. Nu vet jag inte vad som kommer hända. Det är svårt när båda har starka känslor för varandra men det skiljer så mkt på oss. Han är rädd att han ska förstöra mitt liv. Att jag kommer gå miste om så mkt ifall jag är med honom.
Att jag inte kommer kunna leva det livet jag vill med honom.
Vad betyder det då? Han har ju ingen aning om vad jag vill leva för liv?
Eller att han är ganska säker på att han inte kommer vilja ha mer barn. Att jag inte kan ha det så...?
Ska jag vara ärlig så vet jag inte om jag vill ha barn. Måste man vilja det? Eller jag tycker jättemkt om barn, men själva grejen att vara gravid och föda skrämmer mig. Jag har liksom inte behovet att skaffa barn, jag har det gärna men de måste inte vara mina. Om ni förstår? Men hur ska man förklara det utan att få honom att tro att det är något jag bara säger?
Kärlek är svårt och när det blir svårt trycker jag bort mina känslor och stänger av.
Vet inte vad jag ville komma fram till. Var nog bara tvungen att rensa huvudet lite....
How to be brave...
Jag har vart orolig hela dagen. Träna eller inte? Tänk om jag kollapsar? Igen?
Sen så sköt jag tankarna åt sidan och bytte om till gymkläder. Jag skakade och var orolig de första övningarna, det tänker jag erkänna.. Sen släppte det och det kändes väldigt bra. :) Blir väldigt trött efter dock... Men nu har jag ätit massa nötter. Då menar jag mycket nötter. Dumt kanske, men gott..
Imorgon ska jag till sjukhuset och få svar på testerna jag gjort hos psykologen. Ska ta upp min kollaps, måste våga. Jag är bara rädd att jag ska bli avfärdad där med..
Ska sova nu för jag jobbar 08 imorn.. Godnatt <3
Rädd?
Har jag blivit rädd för att träna?
Jag tränade igår och kände att jag inte var hundra bra. Imorses kändes det som jag hade vätskebrist och huvudet värkte så jag låg kvar och missade träningen.
Jag är faktiskt rädd att de ska hända igen. Samtidigt som jag är rädd för hur mkt jag kommer lägga på mig när jag äter så här mkt och inte tränar....
Det känns som ni tvivlar...
Spenderat dagen med min syster.
Ringde ner till vårdcentralen och sa allt som ambulansföraren sagt till mig att säga. Säger att jag fortfarande känner mig matt och lätt yrsel. Får ett ganska snäsigt svar att det minsann inte är vanligt att personer i min ålder får krampanfall och att jag borde vänta några dagar för att se om det händer igen innan jag får en tid.
Jaha? Men hörde hon inte delen att jag blev helt blå? Eller att jag skakade okontrollerat på golvet i ett kök på gymmet i nästan en timme? Att ambulansföraren och sköterskan som var där igår pratade om kaliumbrist som är farligt för hjärtat? (så brist var vanligt om man spydde tydligen.....)
Min syster tar luren och kräver en tid till mig. Då får jag helt plötsligt en tid.
Kommer dit, en dansk barsk tant tar emot mig. Låter arg redan när hon hälsar. (säkert hennes sätt att tala).
Jag förklarar vad som hänt från början till slut. Hon tar tag i mina händer och frågar argt Varför ser dina fingrar ut såhär?! svarar att det är för att jag biter på dem.. "Jaha? Är du kannibal eller?!" - va? vad har det med mitt krampanfall att göra?!
Får ta blodprover iaf. Usch och fy.
Sen får jag skäll för att jag äter proteinpulver. Att jag som lever på en balanserad kost inte behöver det. Eftersom jag inte ens tränar på en proffessionell nivå. Då hade jag ändå sagt hur mkt jag tränade.
Vad vet hon om det sa jag då? Att hon inte hade någon aning om vad jag åt eller inte och hur mycket jag tränade eller vad min kropp behövde. Var riktigt sur vid det här laget men försökte bita ihop.
Hon backar tillbaka och säger att jag får vänta några dagar på svaren men att det inte är något farligt för både mitt hjärta och mina lungor ser jättebra ut. Hallå.... Jag sitter med vinterjacka på mig och du har inte kollat... HUR KAN DU ENS UTTALA DIG OM DET DÅ?
Känns som jag bara inbillar mig att det är farligt då. Eller att jag måste tagga ner.
Min tränare blev så arg på läkaren. Hans fru med. Dem är mina chefer också och vi har jättebra relation.
Hon bokade av mig på alla pass några dagar framåt. Så nu kan jag inte träna. Kanske likabra.
Sen har de ringt och haft koll på min mat idag. Jobbigt men jag uppskattar ändå att de tar sig tid och att de bryr sig. Det är guld värt... <3
Jag trodde att jag skulle bli inlagd igår eller att jag kanske till och med skulle dö ett tag där när det var som värst. Jag var rädd. Riktigt innerligt rädd.
Idag känns det som jag försöker förtränga det. Att jag försöker göra nya planer för att gå ner i vikt för jag är tjock. Ändå köpte jag ganska mycket nötter att ta med till jobbet idag.
Sen kom en kille fram till mig. HAn som brukar kalla mig Fatboy. Så klämde han på min mage och utbrister:
Vad fan är det här? Du har ju lagt på dig. Du behöver träna mer, inte okej. Jag gillade bättre när det inte fanns nått att ta i på dig.
Döda mig. Jag ska vila och äta upp mig några dagar enligt order från ambulanskillen.
Du har lagt på dig och behöver träna mer säger en. Där raserades min kämparkraft. Jag som redan är fet behöver väl inte äta upp mig heller??
Men jag är rädd. Tänk om det händer igen? Eller blir värre?
Jag vet inte vad jag ska göra.
Är man inte rädd om sig faller man tillslut.
I torsdags åt jag pizza och på fredagsen pommes. Sen på natten till lördag spydde jag. Inte av egen vilja.
Jag tror att min mage inte tålde maten. Äter i princip aldrig sånt längre. Inte så mkt iaf.. Eller ofta. Det var första gången sen innan jul när jag tänker efter.
Hur som helst. Kände mig bakis när jag vaknade dagen efter. Mådde inte alls bra. Åkte ändå till gymmet för att träna, hade lovat ju.. Tränade mitt pass och mådde skitdåligt. Så åkte hem efter det och låg i soffan hela resten av dagen. Mådde illa och kände mig yr.
Lade mig tidigt och sov lääänge idag. Gick upp, badade och lite sånt. Sen så svimmade jag nästan. Tryckte bort känslan. Gjorde en smootihe på äpple, havremjölk och kanel och en bar. Sen så låg jag i soffan tills jag skulle till gymmet. Tog en bar en stund innan, kände mig ganska allert. Gick dit, cyklade en stund. 45 min.
Efter det skulle jag köra ben innan mitt pass. Kände att jag började frysa. Inte så ovanligt att jag gör det när jag tränar. Tog på mig min tröja och fortsatte. Kände att jag bara blev kallare och kallare. Mitt i övningen börjar jag skaka för det är så kallt och jag skakar tänder. Går in på toaletten och ser att jag är blå i ansiktet. Läpparna är ganska mörkt blå och ansiktet har en konstig färg.
Blir rädd och går mot fiket. Börjar skaka jättemkt. Ringer C. Första numret på mobilen. Gymmet var obemmanat dessutom. Skulle strax öppna dock. Fick lägga på luren för jag kunde inte hålla i telefonen. Min tränare kom för att öppna gymmet och så fick han syn på mig och tog hand om mig. Fick gå in och lägga mig bakom disken med benen högt upp. Krampade i hela kroppen och skakade. Det var jätteobehagligt. Låg där nästan en timme.
Imorgon så är det vårdcentralen och blodprov som gäller. Ingen träning på några dagar och jag skulle "äta upp mig" sa ambulansföraren som lyckligtvis befann sig på plats.
Snacka om Wake-up call. Hoppas jag iaf. För när jag kom hem så kunde jag inte sluta tänka på att jag inte skulle äta mer ikväll för jag ätit för mkt redan (?!) Sen så kom några vänner förbi med mat och snacks. Så omtänksamt. Så ja, jag åt iaf... Ganska väldigt mycket. Försöker intala mig att det är okej och precis vad jag behöver. Speciellt efter vad som precis hänt.
Något jag borde ta upp med psykologen nästa träff kanske?
Äkta vänner vet mer än man tror.
Jag var hos två väldigt fina vänner i torsdags. Sov över där tills i fredags.
Vi kan prata om allt verkligen och stöttar varandra väldigt mycket. När jag kom dit var jag nervös över maten. Brukar bli så mycket onödigt och onyttigt för vi ska alltid mysa och "lyxa" till det.. Jag hade dock slarvat på onsdagen och visste att jag var tvungen att skärpa mig på torsdagen. Min PT var inte glad och han va redan lite frustrerad över att jag lagt in ett extra pass dagen innan fast både han och jag visste att jag inte orkade det egentligen.
Vi skulle ut och äta på kvällen. Jag och den tjejen jag är närmast var själva en stund på dagen och vi skulle äta lunch. Men så ville inte hon det för vi skulle äta på kvällen och då var det onödigt att äta mat två gånger. Kände mig som värsta tjatkärringen som ville insistera på riktig mat eller iaf något. Gärna sallad.
Försökte nog intala både mig och henne att jag behövde äta innan kvällen. Slutade med att vi köpte kakor. Som vi åt mycket av. Varför äta både mat och kakor när man bara kan äta kakor och spara kalorier så E.
Jag vet att det inte var elakt menat eller något annat än på skoj. Jag tog det fel ändå.. Men släppte det.
Efter kakorna fick jag hjärtklappning och mina blodkärl svullnade upp massor. Det var ganska obehagligt faktiskt.
Sen så på eftermiddagen åkte vi för att shoppa. Det var helt okej hittade lite snyggt. Sen så kläcktes en kommentar om att det syntes att jag fått mer kött på benen och att det inte såg ut som att jag skulle gå av på mitten längre. Jag tog det så himla fel.
Dem märkte att det var något för när vi kom hem kunde jag fortfarande inte släppa det.
När dem skulle ut med hundarna skickade dem mig till soffan för att sova lite. Att jag behövde vila. Tror dem hade rätt. Sen så när dem kom tillbaka skulle vi ut och äta. På en pizzeria. Jag kan ta en sallad tänkte jag.
Kommer dit och alla sallader har bacon eller ost i sig. Varför?!
Dem andra två börjar säga att jag inte ska ta en sallad att jag behöver äta pizza. Jag får panik.
Dem fortsätter tjata. E säger att vi kan köpa två olika och dela på. A ser att nått är fel och säger först på skämt att "Ja, fast nu bryter nog J ihop snart.. Ser ut som hon får panik här", Sen ser hon att det är på riktigt.
Hon frågar om jag tror att jag ska bli tjock om jag äter pizza. Jag börjar gråtat och nickar bara.
Så var det ute. Dem hade misstänkt det ett tag tydligen. "Men J, du har äs, förstår du inte det?" "Aå som du tränar kan du äta vad du vill" "Du duger som du är" och massa andra fina ord. Sen så beställer E mat åt mig och henne. Så fin är hon.
Jag behövde inte säga så mycket för båda är ganska insatta i just ÄS då vi läst om det så dem ställer frågor och vill få mig att förstå att jag behöver hjälp om det inte blir bättre.
Jag är så glad att jag har dem och det känns som en lättnad att dem vet att jag har lite krångel med maten samtidigt som jag inte anser att jag har en ätstörning. Fast nått fel är det väl. Gråta över pizza ärväl inget en frisk person skulle göra?
Givande helg på många plan...
I helgen har jag varit på en instruktörsutbildning.
Fick träna så musklerna skrek i princip och har kört på hela veckan som gått också. Jag är helt slut i kroppen. Blev fyra pass idag men imorn är det vila. Som jag sett fram emot det faktiskt... Skäms för att säga det dock men så är det. Jag behöver vila upp mig. Fått skavsår efter att ha stått så mkt i plankaposition.
Åkte med en annan tjej från gymmet. Några år äldre än mig. Hon är runt 36. Jättesnäll och bra tjej..
Så smal.. Benigt smal och ack så avis jag vart på henne... Tills jag fick veta varför. Hon vill inte alls va så här smal men mår så dåligt just nu att hon inte orkar laga mat eller äta. Att hon glömmer av det eller struntar i det för hon inte vill äta ensam. Vi hade ett djupt och innerligt samtal sista dagen när vi väntade på tåget och på tåget hem. Delade många tankar och känslor och det känns som att vi fick en djup förståelse och vänskap. Jag hoppas det iaf. Vill så gärna finnas för henne, en så himla bra person.
Vi pratade mycket om våra separationer och hur livet såg ut just nu.
Hon frågade om jag hade problem med maten, en lite för lång paus senare hörde jag mig säg nej.
Inte redo att säga det. Annars pratade vi mkt om familjesituationer och livet i allmänhet.
Men just maten kan jag bara inte erkänna. "För tjock för att ha problem" eller nått sånt löjligt?
Som om det sitter i vikten.
Alla kan.
Förra veckan hade jag tre läkarbesök.
Utförde diverse tester. Ska dit snart igen och få svar. Hoppas på att få prata med någon om saker jag vart med om och saker jag behöver bearbeta. En av mina vänner berättade idag att hon bett om att få tala med någon. Hon hade ringt till vårdcentralen. Är lite i chock. För hon har alltid varit motståndare till sånt och antidepp mm... Men kan "till och med hon " så varför skulle inte jag kunna?
Så om jag inte får den samtalsterapi jag vill ha av sjukhuset ska jag ta mig i kragen och söka till vårdcentralen. Jag måste ta tag i detta. För min skull och för min framtid. För mina nära och kära och för att orka. För att få må bra helt enkelt.
Jag vet det. Egentligen.
Jag var hos psykologen på neurologiavdelningen idag igen.
Redan trött i huvudet när jag kom dit och det gick inte så bra. Eller både och. Jag har väldigt bra ordkunskap och kan många svåra ord tyckte han. Man skulle förklara vad dem betyder. Sen så slår det slint ibland och fast jag vet vad det betyder så kan jag för mitt liv inte förklara det. Vilket får mig att känna mig helt dum i huvudet.
Jag kunde inte ens förklara vad 25 gånger 8 blev. Fast jag vet att det är 200. Hur dum får man vara?
Det hela toppade med att började gråta. Jag skäms så otroligt mkt när jag vet att jag kan egentligen, men att jag inte kan ge ett svar för mitt huvud kopplar inte.
Fick huvudvärk och svävade iväg i tankarna. Så dum är jag.
Jag åkte direkt till gymmet efter och körde ett stenhårt pass så jag nästan svimmade och spydde. Det var obehagligt, men jag tror jag behövde det. För att trötta ut mig och ha något annat att tänka på.
Jag är mer och mer övertygad om att jag faktiskt mår bättre av att skriva av mig om saker och ting i bloggen. Känns ändå som att det gör nytta och att jag kan få bra reflektioner och responser på det.
När jag blir nervös eller osäker pratar jag väldigt tyst. När jag var liten ville jag vara osynlig. Inte synas och inte höras för då kunde man inte få skäll eller vara i vägen. Det tog lång tid innan jag vågade säga att jag inte gillade grillkorv, eller risgrynsgröt eller att jag hellre ville ha nuggets i min Happy meal bara för att jag var rädd för att göra fel och få skäll. På kvällarna när mamma följde sina serier som Cityakuten eller 90210 - som jag som 7 år kanske inte var så intresserad av satt jag oftast där ändå för jag var rädd för att fråga om jag fick göra något annat. Antingen blev hon arg eller så fick jag inte och då blev jag ledsen och då blev hon arg för det. Fast ibland, ibland, ibland kunde jag få sitta i köket och måla eller pärla om jag var tyst. Annars vände hon oftast på det och fick det att verka som att hon inte dög och att jag inte ville sitta där i tvrummet med henne. Det var likadant med att gå och lägga sig. När jag blev äldre och "kunde vara uppe längre" kunde en så enkel sak som att jag ville gå och lägga mig tidigare än henne starta bråk. För då var hon tvungen att gå och lägga sig också eller sitta uppe ensam. Vilket tydligen var en stor grej?
Det är inte lätt att vara fjorton och inte kunna gå och lägga sig när man vill för att man är trött och vill sova tidigt. Faktiskt. Jag avskydde när pappa var borta och jobbade. Hemma varannan helg. Till slut nästan varje. Sen så slutade han pendla. Vilket var en befrielse för mig. Syster hade ju flyttat så det var jag, mamma och hunden.
Mitt ute i ingenstans. På landet. Där man inte kan ta sig någon vidare stans. 9 km enkel tur med cykeln.
Inte för att jag åkte bort mkt. Hon kunde ju inte vara ensam liksom. Nu när jag ser tillbaka på det inser jag hur själviskt jag tycker att det var av henne.
Jag kunde lätt gå utan mat en hel dag fast jag var hemma med henne. Hon sket i vilket om hon var på det humöret. Skyllde på att jag kunde fixa något själv om jag var hungrig när hon visste att jag inte ens fick för mig att ta ett glas vatten utan att fråga om det var okej först.
Jag tänkte inte på det. Jag var ju tjock, hon sa ju det. Är man tjock behöver man inte äta.
Jag skar mig under denna period också. Fast det blev mer sen när vi flyttade in till stan. Kunde slänga mig in i dörrkarmen eller nypa mig så hårt att det blev stora märken bara för att jag hade vart dum och retat upp henne eller sagt fel sak. Jag är rädd för att göra fel, inte vara bra nog, inte duga. Att för alltid vara otillräcklig.
Jag ville, men jag orkar inte..
Ville svara på kommentarerna och jag ville skriva ett inlägg. Ett långt och djupt ett som blottade mina käsnlor och tankar och lättade på det tryck jag känner från insidan. Men jag orkar inte. Orkar inte tänka. Bara sitta upp känns jobbigt. Bara hålla ögonen öppna. Förlåt för min värdelöshet, jag hoppas jag är bättre och orkar mer imorgon.
Varför är det mer okej?
Varför upplevs det mer accepterat att kalla någon för smal i en negativ mening men inte tvärtom?
Ännu ett inlägg från henne. En kommentar dessutom. Som ett försök att få mig att framstå som den som härmat henne och inte tvärtom. Hon hade aldrig ens yttrat sig i ämnet om jag inte tagit det till ytan för henne att se från första början. Min hjärta slår så hårt och min puls känns ända ut i hä'nderna. Huvudet bultar och jag känner hur det bara svartnar för ögonen. Jag är sådär galet mega jätte förbannad idag att jag skulle kunna slå sönder hela mig, hela lägenheten. Skulle behöva stå på ett fält mitt ute i ingenstans och skrika tills lungorna värker, tills jag svimmar av utmattning. Det är en sån här ilska och frustration över att bli förlöjligad och minimerad som skulle kunna få mig att skära, slå och slita mig i tusen bitar. Explodera till miljarders bitar som försvinner ut i atmosfären.
Jag måste släppa det. Imorgon ska jag till gymmet. Måste. Min kompis ska sparra med mig så jag ska få boxa ut lite aggression. Hon konstaterade att jag behövde det, kan inte annat än att hålla med.
Skulle jag ta en konfrontation skulle det inte sluta väl. Hon skulle ljuga mig upp i ansiktet och vända på det så att det är hon som gjort rätt och jag fel, att jag härmar henne och att jag är elak mot henne och inte tvärtom.
Jag blir galen galen galen. Jag vet vart hon fått det manupulativa och lögnerna ifrån dock, men borde inte jag också blivit som hon? För jag känner inte att jag är det.
Kanske för att jag analyserar händelser och beteenden och kanske för att jag oftast tänker igenom saker och tankar innan de yttras (om jag inte är arg då). Kanske för att jag alltid fått leka medlare eller offerlamm för jag vart "så liten och söt - så det är bättre du tar det".
Jag har ätit en fet godispåse och en påse chips idag. Ensam. Utan att spy. Jag är äcklig, men får skylla mig själv.
Kanske är en liten känsloätare trots allt.... Usch och fy. Imorgon är det en ny vecka med nya tag och jag måste sluta vara så arg. För min egna skull. Annars kommer jag gå under. Jag kan inte bli samma arga bittra människa jag var för lite mer än ett år sen. Så mycket som jag jobbat på för att inte bli så arg så lätt så ska hon inte få förstöra det. Jag är bättre än så. Jag ska vara bättre än så. Punkt.
Frustration.
Bara för att min syster råkar vara överviktig och jag inte är det tror hon att det är fritt fram för henne att klanka ner på mig, min kost och min träning. Inte på ett "jag är orolig för dig"-sätt utan mer på ett "jag måste trycka ner dig och få dig känna dig helt okunnig och världelös"-sätt. Hon måste hela tiden påpeka och förklara hur mycket hälsosammare hon är än mig, hur mkt bättre hon är på kosten och träningen än mig. Hur mkt mer hon vet än mig.
Jag har varit intresserad av kost och motion på både friskare och sjukare sätt sen jag var tio i princip. Läst på och lärt mig saker, testat och underhållt mitt intresse. Jag sa att jag ville läsa kostrådgivare och poff. Nu ska HON läsa den kursen till hösten. Jag blir förbannad. Så skriver hon på sin blogg om hur stort detta intresse alltid varit för henne och att hennes övervikt är hennes gravidkilon. Att hon gick upp 30kg under två graviditeter och att hon innan hon blev med barn vägde 50 kilo. Att vi var som tvillingar för vi var så lika. 50 KILO?! HON HAR INTE VÄGT DET SEN INNAN HON BÖRJADE SJUAN. MINST. Omgivningen bara står som fån och ser på också. När hon öppet ljuger om saker som dem vet är lögner. Som att hon vägde 50 kilo för lite än ett år sen. Max två... Det finns ju till och med bildbevis. Vi är INTE lika stora och har aldrig varit. Hon har alltid varit större än mig.
Hon kan till och med öppet göra narr över min träning, vikt, portionsstorlek och liknande och det är INGEN som reagerar. Ingen. Utom jag då. Ja, men jag som är sååå smal och säker på detta kan ta sånt. Det är okej att säga sånt till mig. På vilka grunder då? Tänk om jag skulle vara likadan mot henne fast påpeka saker åt andra hållet? Det skulle ju absolut inte vara okej. För man får inte kalla någon fet, men benrangel är helt okej?!
Detta är något som får mitt blodtryck att gå upp i taket. Jag blir helt rosenrasande och efter att ha läst hennes senaste inlägg på hennes blogg imorses tror nog mina grannar att jag är galen för jag skrek verkligen rakt ut och studsade av ilska på golvet här hemma. Få saker eller personer kan få mig så förbannat jävla helvetes arg som hon eller min mamma. Dem vet precis vilka knappar dem ska trycka på. AAAAAAHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!
SLUTA TA MINA DRÖMMAR OCH IDEER OCH SLUTA TRYCK NER MIG FÖR I HELVETE!!! SKAFFA DIG ETT EGET LIV. DET ÄR INTE DU SOM SKA HÄRMA MIG, DU ÄR ÄLDST. INTE JAG. SLUUUUUUUTA!!!!!!!
Okej. Detta blev ett ganska mycket argare och annorlundare inlägg än jag hade tänkt eller planerat från början. Jag ber om ursäkt, men jag är en humörsmänniska och väldigt impulsiv. Blir jag arg blir jag oftast jättemegaarg och till slut måste jag få lätta på trycket. Så ja, jag väljer att göra det här idag. Denna gång. För att slippa öppet krig i verkliga livet. Måste behålla fokus på annat där.
Märker att jag blir mkt argare fortare nu när jag inte tränar heller. Får liksom inte utlopp för min frustration någonstans. Kan inte dra till gymmet för att ladda ur eller skingra tankarna. Måste bli frisk. Jag klättrar på väggarna här... Ingen trevlig syn.
Då var det dags igen.
Var hemma hos Mr X i måndagskväll. Vi låg bredvid varandra och pratade om allt och inget en bra stund. Känns väldigt naturligt att prata med honom. Man får bra respons också. Han erkänner att han inte alltid kan förstå eller relatera men att han försöker och att han gärna lyssnar ändå och vill liksom sätta sig in i situationen.
Jag har fått tid hos en psykolog nu. Väldigt snart. Han visste att jag skulle till neurologen snart så sa att jag fått tid där och att jag skulle få träffa en psykolog med. Trodde han skulle tycka det var konstigt eller något, men han sa bara "Ja, men J det kanske kan vara bra. Tror du inte det? Få prata om saker liksom". Vilken lättnad det var faktiskt. Vill ju inte att han ska tycka jag är helt knäpp. Frågar han saker är jag ärlig och öppen dock. Känner att det är likabra att lägga korten på bordet så att säga.
När vi låg där och pratade så frågade han om ett ärr jag har på armen. Det står ut ganska mkt och är rätt fult. Alla som frågat får svaret att jag rivit mig på nått i stallet. Han tittade på mig och frågade igen. Jag har skärt mig sa jag. Han frågade om det var med flit. Ja sa jag, men inte att det skulle bli så synligt. Han sa att han hade blivit väldigt orolig om hans barn kommit hem med något sådant, men att allas situationer kanske inte såg ut så och att jag var himla fin och bra ändå.
Vi är två barn i våran familj. Min syster som är 5 år äldre än mig. Hon flyttade när jag var fjorton. Det var tufft, men också skönt. Vi kom inte alls så bra överrens. Mamma har alltid försökt att vända oss mot varandra. Säga att vi inte tål varandra eller tycker om varandra. Få oss att bli osams liksom. När man är liten så ser man inte sånt, så vi var ofta osams och bråkade. Samtidigt som vi fanns där för varandra i smyg. När hon inte satte dit mig för något hon gjort. Vet inte varför hon gjorde så? Kanske för att jag var mindre och hon trodde jag skulle komma undan lindrigare? Kanske därför jag hatar när folk ljuger och därför jag hellre är rak och ärlig - ibland kanske till och med lite för rak och ärlig.
Fast hon har fått sin beskärda del hon med. En gång hade hon gjort mackor med sirap på och så hade hon tappat den ena i hallen. Hon försökte torka upp det men fick inte bort allt och mammas tofflor klibbade fast i golvet. Hon blev jättearg och ifrågasatte min syster om detta - hon ljög om det och blånekade. Vilket gjorde mamma ännu mer rasande. Jag satt i soffan och försökte krypa ihop till en boll medan dem skrek på varandra. Sneglade försiktigt över soffkanten lagom till att mamma släpade min syster i håret genom hallen för att tvinga henne att skura golvet. Jag var 6-7 år då.
Sen när mamma lugnat sig och inte var arg längre skulle allt det där bara vara glömt och hade aldrig hänt. Det var alltså inget vi pratade om, inte ens jag och min syster. Minns att jag försökte fråga hur det var med henne men öven hon låtsades om som att inget hänt. Så som det skulle vara och så som man skulle göra. Som om det var det mest normala i hela världen.
Förkyld.
Åkt på världens förkylning. Så denna veckan har jag tränat ett pass. ETT endaste ynka litet pass. Ej okej... Eller?
Det känns inte okej och jag får ångest men samtidigt orkar jag inte träna. Finns liksom ingen energi för det just nu... Plus att mitt huvud spränger så fort jag går en liten bit bara. Buhu....
Haha, vad jag klagar! Men nu vet ni varför jag uppdaterat så dåligt! :*
High on life.. :)
Så glad! Hemkommen från mr X nu. Vi har legat och pratat om allt och ingenting hur länge som helst... Befinner mig i ett härligt lyckorus nu ^^ Lovely life!
Fredag
Det har vart en ganska fin dag. Trots att det vart mkt mat som jag inte ens planerat att äta. Men magen är platt och värkfri än så länge. Har lovat S att skärpa till mig ordentligt denna veckan. Tycker det går ganska bra iaf....
Mr X hejar glatt på mig och stöttar också. Så det är skönt. :)
Mindre skönt är kommentarer om min kropp. Fortfarande känsligt ämne. Inte från alla men många. Som tex;
En kompis ska låna min skjorta. Tar på sig den och säger "Den va ju inte så stor, hur kan du ha den?"
(Det är en 34). Jag högg tillbaka att "ursäkta, men så stor är jag faktiskt inte." För jag kan ha den och har haft den sen jag var 16. Sjukt irriterande. Men bra att jag sa ifrån trots att jag inte fick något svar mer än ett fnys och himlande ögon. Men men... Ska inte klaga!
Haft en mysig kväll med tacos och film. Två kompisar :)
Nu ska jag sova! Svarar på kommentarer så fort jag har datorn!
Högst upp i trappan.
Finaste TicTacToe föreslog att jag kunde skriva av mig i min blogg om saker som hänt. Det kanske skulle vara en bra start.. Innan jag får chansen (vågar ta steget) att prata med någon. Det är svårt att hitta orden dock. Vart börjar man? Vad kan man skriva utan att göra någon upprörd? Sen tänker jag att man får välja själv om man vill läsa eller inte, men att jag givetvis är öppen för reflektioner och liknande, dock inte något "tycka-synd-om" för det är inte det jag är ute efter. Jag vill kunna få detta processerat och bearbetat så att jag skulle kunna gå vidare.
Idag när jag var och tränade uppstod en "situation". Min vän och S stod och skämtade. S är min PT/Chef. S sa sedan en sak till min vän som hon trodde va ett skämt och blev så arg. Stämningen blev spänd och jag likaså. Det satt i under första halvan av passet dessutom. Jag var spänd och blev genast på min vakt. Höll liksom koll på vart de befann sig och vad som hände runt omkring fast det inte ens var något att oroa sig över.
När jag var liten satt jag ofta på näst översta trappsteget på övervåningen. Där syntes jag inte för det var de enda trappsteget som inte var "öppet", men jag hade koll på läget. Hörde vart hon befann sig och vad hon gjorde. Kunde sitta där i timmar. Oftast satte jag mig där för att jag skulle ta mod till mig och fråga om jag fick ringa en vän. Jag vågade sällan fråga. Kände att det inte var värt risken att göra henne irriterad, besvärad eller upprörd.
Jag har berättat detta en gång för henne under ett gräl. Men så hade det aldrig vart för så skulle hon aldrig göra. Hon som gjort allt för oss barn och offrat allt sitt för våran skull.
Mm.. Eller hur. Att ens ha mage att säga så, fast i hennes värld är det så det har varit. Att hon är martyren som offrat allt hon haft och alla sina vänner för sina barns skull. Det är roligt att det kan vara så. Att någon som slängt ut sina barn, kallat sina barn så fula saker, önskat livet ur sina barn ändå kan stå och ärligt mena att de offrat allt för dem. Jag mår illa.
Att kliva in genom dörren...
"Kan ni ens försöka föreställa er hur det är för ett barn att kliva innanför sin egen ytterdörr med en klump i magen och radarn på högsta hugg. Att det första man gör är att känna av stämningen som hänger i luften innan man vågar andas ut och kliva in - om man kan andas ut." Så sa föreläsaren till oss i helgen.
Ja. Jag behöver inte försöka, jag vet den så väl. Den känslan och jag är välbekanta och sitter fortfarande i många gånger jag ska kliva in hos mina föräldrar eller till och med hos någon okänd, ibland även hos mina närmaste. Hur man försöker läsa av situationen och lista ut vad som väntar på andra sidan dörren innan man ens öppnat den. Hur man omedvetet drar ett djupt andetag när man ska trycka ner handtaget. Tankarna går på högvarv och hjärtat dunkar. Ja.. Den känslan vet jag så väl.
Jag tänkte att oj. Detta var ett misstag att gå på denna föreläsning. Alldeles för personlig och tung. Jag gick med C som genast kände av min sinnesstämning och tog min hand lite diskret för att visa att han fanns där som stöd. Han vet mycket men långt ifrån allt, men det gjorde det hela lättare. Var en bra grupp och ingen tittade snett när jag inte längre kunde hålla tårarna inne utan de tyst rann ner för mina kinder. Det handlade om barn som lever eller växt upp i missbrukarfamiljer. Det var inte bara alkohol eller övergrepp men också barn med en psykiskt sjuk förälder eller med mycket bråk och agressivitet. Alltså inte bara det typiska vanliga man tänker sig som form av missbruk.
Jag har aldrig tänkt på det så innan. Skulle jag vara ett sådant barn? Jag vet inte, men det var många senarion och situationer som var alldeles för välbekanta. Det gjorde ont i mig. Det gör ont i mig. Jag måste få ut det. Jag måste våga ta steget och prata med någon. Det kommer äta upp mig från insidan annars. Förgöra mig. Jag kommer inte kunna bli helt frisk förrän det lilla barnet inom mig fått sin röst hörd. Det har aldrig varit så glasklart innan som nu.
Saken är den att jag känner mig löjlig. Vadå jag? Skulle jag haft det svårt? Jobbigt? Värre än någon annan? Båda mina föräldrar förnekar att något "jobbigt, otäckt, hemskt, eller ärrande" någonsin hänt under vår barndom. Varken för mig eller mitt syskon. Ändå minns jag så många saker och tillfällen. Så många känslor.
Hur jag aldrig velat ta hem vänner eller hur jag som liten hellre läste böcker istället för att leka för läste man var man tyst och om man var tyst kunde man inte störa eller göra fel om det var en sådan dag.
En gång försökte min mor be om ursäkt genom att säga "Det var inte jag, det var inte mitt fel, det var min sjukdom." "Jag har inte gjort detta medvetet, det är mitt dåliga mående". Hon har ingen diagnos. Även om hon hade haft det, hur kan man ens tänka tanken på att säga en sån sak? Det var inte jag?
Hon har fel på sköldkörteln, men betyder det att man får bete sig hur som helst?
Okej. Nu blev det längre och mer personligt än jag tänkt så jag slutar här. En eloge för dem som orkar läsa mitt babbel. Kanske tar bort det sen. Får se.
